Det har varit några tunga dagar. Efter en lång mörk vinter är vi är svältfödda på solens strålar, depåerna har för länge sedan tagit slut och behöver fyllas på. Jag välkomnar sommaren, den är välbehövlig men betyder också att rutinerna lyser med sin frånvaro och att vardagen blir avlägsen. Det är komplicerat i en familj som vår, vi kämpar dagligen för att få ihop vardagens ekvation med alla dess moment. För de mesta går det precis men det är alltid fasligt nära gränsen.

Förskolan, vår livlina har slagit igen sina portar under en månads tid och det är upp till oss att på egen hand knäcka sommarlovets ekvation. Ensamhet blir uppenbar. Att det nu är vi och barnen, att avlastningen upphört, det är inte den ensamheten jag talar om. Det är den andra som skaver inuti. Alla runtomkring har sitt och där finns det inget utrymme för oss.

Igår grät jag när barnen somnat. Det var länge sedan. Att ständigt leva utan marginal, på gränsen till att gå under gör att mattan under fötterna dras undan i ett nafs innan man hunnit blinka. Det är inte mycket som krävs, en kommentar i ett obehagligt tonfall, en ifrågasättande blick eller en utebliven kalasinbjudan.

Tårarna som inte ville ta slut föll inte för att Matheo är annorlunda. De föll för att det är så hårt att gång på gång uppleva ensamhet och utanförskap. Den process jag går igenom, det jag strävar efter är det få som har förmågan att förstå. Ibland avundas jag Matheo som inte bryr sig om vad andra anser är rätt eller fel. Jag önskar att jag kunde stoppa tiden för att skydda honom så att det förblir så.

I morse när jag vaknade fanns den olustiga känslan i bröstet kvar men det är bara att torka tårarna och resa sig upp igen. När kraften tagit slut och tankar av tvivel inte vill ge mig sig brukar jag läsa brevet jag skrev till Matheo när vi var i USA på Son-Rise. Det lyder så här;

”Kära Matheo, min älskade prins; det finns ingen som du. Jag är så stolt över att ha blivit utvald att få vara din mamma. Du har förändrat mitt liv och mitt inre på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Du har visat mig vad livet handlar om. Vad som är viktigt och vad som egentligen betyder någonting. Du har visat mig vidden av kärlek, en villkorslös kärlek som jag aldrig tidigare mött.

Jag älskar dig mer än vad jag med ord kan beskriva och jag vet att du också älskar mig. Även fast du inte kan uttrycka det i ord, känner jag din kärlek varje dag. Det är en gåva, inte alla förunnat. Jag är så stolt över dig! Jag beundrar hur du dag efter dag kämpar för att få ihop denna oförutsägbara värld. Du får mig att vilja bli den bästa versionen av mig själv.

Jag önskar innerligt att jag hade kunnat bära din smärta och skona dig från ondo. Det kan jag inte men jag delar den med dig, du är inte ensam.

Jag lovar att jag ska göra allt i min makt för ditt välmående och för att du ska känna dig stolt över dig själv.

Min högsta önskan är att jag en dag får chansen att dela dina tankar och känslor. Jag drömmer om att dela din glädje och sorg. Jag vill finnas vid din sida och alltid göra det som är bäst för dig. Det spelar ingen roll vilken väg du väljer, jag kommer alltid att stå vid din sida. Du vägleder mig och jag visar vägen, du vackra själ.

Vi står inför oändliga utmaningar; there is many mountains to climb… Vi kommer att ta oss över hindren och skratta och gråta under resans gång. Även om det är en brokig väg så kommer vi att göra det, det är min fulla övertygelse. Vi kommer att komma i mål, min skatt, jag gör allt och lite till. Förlåt mig för de gånger jag lett oss in på villovägar och vi gått vilse, snälla jag vädjar ödmjukast att ha överseende med mig. Jag har mina brister men tvivla aldrig på min kärlek till dig och att jag gör så gott jag förmår. Du och din bror är min drivkraft, min mening med livet”.

-Mamma

 

Written by 

8 thoughts on “Kära Matheo, min älskade prins…

  1. Du rörde mitt hjärta där, mycket för att jag känner igen mig i det du skriver. Jag har två barn med diagnos inom det autistiska spektrat, dom är nu 17 och 18, mycket tråkigheter följer ju med, som mobbning tyvärr. Tänk om man kunde skydda dom från allt. Den 25 juni gick deras pappa bort i en olycka och jag försöker reda ut hur vi ska leva nu. Man är starkare än man tror och klarar mer än man vet. Kram på dig ?

    1. Tack för att du läser bloggen och för värmande ord. Jag beklagar dina barns pappas bortgång. Ta hand om er❤

  2. Så fint skrivet Sandra ❤️
    Du gör det viktigaste jobbet är på jorden och Du gör det grymt bra! Fortsätt kämpa ❤️

  3. Sandra. Jag kan aldrig förstå. Men jag läser dina vackra ord om din son. Så fint du skriver. Jag tänker ofta på er. Väldigt ofta.
    Många kramar Maria

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.