Just nu känner jag mig uppgiven. Orken är som bortblåst. Dessutom är jag gräsligt förkyld, vet inte ens vad jag ska räkna ned till. Förslagsvis till ikväll och det är dags att hoppa i bingen?

Matheo rymde idag. Idag igen. Idag var det allvarligt, han var borta i över en timma och hade hoppat på en buss in till stan. Idag hade vi tur, återigen. En gammal vikarie på hans förskola kände igen honom och lyckades få ur honom ur bussen.

Idag var jag orolig, hjärtat bultade och svetten rann när jag cyklade runt hela Tuve med lillebror bak. Jag dumpade honom hos ordningsvakterna på torget och sprang in i affärerna i hopp om att få syn på honom vid någon av glassboxarna, förgäves. Jag ringde polisen och flåsade fram vad som hade hänt medan jag finkammade området. Pappa ringer, han kör runt i bilen, ensam utan en skymt av vår förstfödda.

Klockan tickar på, det snurrar i huvudet och hemska bilder flimrar förbi om vad som kan ha hunnit hända. Polisen ringer upp igen, de säger att en person ringt angående ett barn och att det troligtvis rör sig om Matheo samt att de ska befinna sig på hans förskola. Polisen vågar inte garantera att det är han eftersom samtalet bröts innan de fick tillfälle att fråga om det var en liten pojke med långt brunt hår, stor mun och röd tröja.

Jag trampar i rekordfart till förskolan bredvid vårt hem. Den är sommarstängd och gården gapar tom. Helvete, var det inte han? vart är han då?

Jag försöker få tag i polisen igen, de kopplar runt mig och ber om att få ringa upp.

Jaha, vad gör man nu? Kanske är han hemma trots allt? Jag slänger mig på cykeln och trampar vidare hem, lillebror bryter ut i gråt över att den äventyrliga, spontana cykelturen tagit slut. Ingen är hemma.

Långa tio minuter går, per automatik gör jag i ordning köttbullar till lillebror för att få honom tyst. Äntligen ringer det från skyddat nummer, det är återigen polisen som meddelar att en liten pojke med långt brunt hår, stor mun och röd tröja sitter och äter banan på en annan sommaröppen förskola i Tuve tillsammans med vikarien. Jag andas ut men när jag lägger på och ringer förskolan slår det mig; vad händer nästa gång? hur många gånger kan man ha änglavakt? Hur ska jag kunna lösa att han inte drar så fort han får chansen?

Matheo är kvicktänkt, orädd och snabb som en vessla med grava brister i kommunikationen. Aktiveras han all sin vakna tid och har ens fulla uppmärksamhet är han oftast ett rätt gemytligt sällskap. Det är en heltidssysselsättning att vara med Matheo alla hans vakna timmar. Hur löser jag att aldrig släppa honom med blicken?

Det gör jag inte helt krasst. Inte med ett barn till, ett hushåll och mina egna behov (nu snackar vi basbehov som att gå på toaletten..). Vi har 45 timmar/avlösarservice genom LSS beviljat. Dessa timmar ska fungera avlastande för oss föräldrar då någon annan övertar föräldraansvaret. Under ett år hade vi sex olika avlösare som av olika anledningar kastade in handduken (eller ombads göra det). Den dominerade anledningen handlade om att de inte förstod sig på honom, varpå han blev utåtagerande. När den sista personen slutade tappade vi hoppet och orkade inte ansöka om någon ny. Det var för ett halvår sedan. Det tar mer kraft att introducera personer som kan säga upp sig på dagen och försvinna än att greja honom själv. Det är inte riktigt sant, Matheo kräver ständig tillsyn vilket vi uppenbarligen inte lyckas med. Han behöver trygga människor runt omkring sig med ingående kunskap om hur han fungerar för att utvecklas och må bra.

Jag ansökte därför i våras om personlig assistans genom en assistansfirma med Son-Rise som metod startad av föräldrar till ett barn med autism. Något beslut, flera månader senare har vi inte sett röken av. Ska han behöva dö innan vi får hjälp? Det gör ju iallafall flertalet individer som nekas assistans, det är viktigare att spara in pengar, tycker ansvariga politiker.

Jag var uppe i varv och passade även på att slå en signal till socialtjänsten för att göra en orosanmälan. Jag känner nämligen inte att jag kan garantera mitt barns säkerhet. Jag fick till svar att jag inte kan göra en anmälan gällande mitt eget barn. Hallå, klart jag kan! Om jag brister i min föräldraförmåga får socialtjänsten omhänderta honom. Det lät inte tjejen (säkert en stackars vikarie) på andra sidan tråden särskilt pigg på; “det är väldigt svårt att placera barn med funktionsnedsättning, vi kan boka ett möte om du vill? nähä inte det..”. De blir så illa tvungna att göra det om jag tex skulle dö eller kanske mer troligt hamnar på hispan. Är jag ute ur bilden är det föga troligt att pappa i längden att fixa barnen på egen hand. Det skulle jag inte göra själv heller för den delen. Kanske att någon av de närmaste sörjande under väntan hade gett sig till känna.

Jag pratade även med funktionshinderenheten och informerade om den “lilla” incidenten då det hade kunnat hända ännu värre saker än att min son hade kunnat dö eftersom ansvarig handläggare enligt telefonsvararen behagar komma tillbaka i september. En ansvarig person ska höra av sig på måndag för att följa upp ansökan om personlig assistans…

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.