Jag heter Sandra och är 36 år. Jag bor i Göteborg tillsammans med min man Alejandro och våra två söner, Matheo 7 år och Milian 5 år. Jag har en bakgrund som socionom och har en vidareutbildning i psykodynamisk psykoterapi. Jag fick mitt första efterlängtade barn i februari 2013. Matheo var en nöjd liten kille som inte gjorde så mycket väsen av sig, han var ett riktigt mönsterbarn. När han var ett och ett halvt år blev jag konfunderad över att han var svår att nå och att hans tal inte kommit igång. Vi träffade diverse läkare och psykologer, de inklusive människor i vår närhet försökte övertyga mig om att alla barn är olika att jag skulle sluta oroa mig. Min magkänsla ville dock inte ge mig sig, jag kände instinktivt att någonting var annorlunda med min son. Ett år senare när hans lillebror var nyfödd fick han inte helt oväntat diagnosen autism. Jag trodde att jag var förberedd men familjen hamnade i djup kris. Idag är Matheo en busig kille med glimten i ögat som snart fyller åtta år. Han lär sig på sitt eget vis nya saker mest varje dag. Jag skulle ljuga om jag sa att utmaningarna inte är många, autism är en ovälkommen gäst man inte bjuder in. Vår familj är ett levande bevis att “Det kan bli bra ändå”. Vi har omvärderat det mesta och är på god väg att lära oss att prioritera det som verkligen är viktigt i livet. Skillnaden mellan oss och en “vanlig” familj är att vi alltid måste ligga steget före och anpassa hela vår vardag utefter Matheos behov. Jag skulle definitivt säga att vi lever ett rikt liv, trots att det är långt ifrån föreställningarna jag tidigare hade om familjelivet. Men vad blir egentligen som man tänkt i livet!