Har era barn en speciell nalle eller kanske en snuttefilt? Har ni någon gång funderat över mekanismerna bakom? Hur det kommer sig? Då tycker jag att ni ska fortsätta att läsa när jag reder ut vad det kan bero på. Matheo älskar sin nalle över allt annat i likhet med väldigt många andra barn. Som ni vet är han ju inte direkt som de flesta andra vilket jag tycker gör det hela ännu mer spännande..

Donald Winnicott var en engelsk psykiatriker och psykoanalytiker (1896-1971) som hade särskilt intresse för barnets psykiska utveckling och han lyfte bla fram leken och relationens betydelse i terapin. När jag vidareutbildade mig till samtalsterapeut skulle jag beskriva och analysera Winnicotts begrepp övergångsområde och övergångsobjekt samt sambanden dem emellan. Många kända gamla psykoanalytiker kunde inte låta bli att analysera sina egna barn. Jag tänkte inte vara sämre så jag tog tillfället i akt och använde mina egna barn jag också.

“Min numera snart sexåring fick en nalle vid födseln. Sedan han var runt sex månader gammal så har denna numera arma nalle plikttroget följt honom fram tills idag. Ett övergångsobjekt kan få betydelsen av att det i yttervärlden kan representera ett inre viktigt objekt för barnet som tex modern. Det lilla barnet är allsmäktigt och ”äger” från början hela världen. När de möter den smärtsamma verkligheten och inser att de behöver anpassa sig till andras behov så fyller dessa objekt en känsla av kontroll hos barnet. En del av laddningen till barnets inre objekt flyttas alltså över till det yttre objektet.

Det lilla barnet bestämmer som i min sons fall över den förutsägbara nallen. Ena stunden slängs han brutalt i väggen för att i nästa stund överösas av kärleksförklaringar. Att han fortfarande finns kvar reflekterar jag över huruvida har att göra med min sons autism. Hans verklighet trots stigande ålder är fortfarande oerhört smärtsam och oförutsägbar med tanke på hans autistiska utmaningar.

En del av yttervärlden där leken sker befinner sig nu på ett område mellan barnets inre värld och den yttre världen. Detta område kallar Winnicott för övergångsområde eller mellanområde. Att det kallas för övergång är för att det innebär ett nytt slags fantiserande och lekfullt tänkande för barnet. Målet för det lilla barnet är i längden att kunna frigöra sig från det totala beroendet från föräldrarna. Metaforen om modern som rullar ut en matta mellan henne och barnet tycker jag beskriver mellanområdet begripligt. I och med sin handling inbjuder hon barnet att beträda tidigare okänd mark tillsammans med sin trygga famn dit barnet alltid tillåts att återvända.

När min andre son vid dryga två års ålder började på förskolan ombads vi av pedagogerna att ta med ett gosedjur till vilan. Problemet var bara att han inte hade ett övergångsobjekt i den bemärkelsen som storebror. Men inte skulle minsann mitt barn vara utan när ”alla” andra hade! Han fick såklart också med sig ett djur hemifrån som snart blev fem då ”kompisarna” annars saknade varandra. Dessa figurer är populära bland de flesta barn och eftersom min son ville göra allt annat än att sova med dem och till varje pris ha dem för sig själv så tyckte pedagogerna att de gjorde bäst i att framöver stanna hemma.

Ett övergångsobjekt behöver inte vara en nalle eller en snuttefilt. Det kan vara vad som helst och det är inte vi vuxna som väljer. Några bekanta våndades för att tala om på förskolan varför deras dotter inte hade med sig något objekt till vilan då dottern i späd ålder kommit över ett par av mammans gamla urtvättade trosor som gav henne trygghet. Alla barn har inte ens ett övergångsobjekt. Autistiska barn tex fäster sig ofta vid ett visst föremål som det vill bära med sig för jämnan. Ofta handlar det om hårda föremål och inte det typiska gosedjuret eller snuttefilten som småbarn ofta har som tröst. I studier har man sett att barnhemsbarn sällan heller har övergångsobjekt då man dragit slutsatsen att det tycks nödvändigt att barnen först har erfarenhet av en nära relation till sina omsorgspersoner. Man har vidare kunnat se att det skiljer sig åt i olika kulturer huruvida barnen har övergångsobjekt eller inte. Man har tex sett att det är ovanligt att barn som ammas länge, burits mycket av föräldrarna eller samsover i mindre utsträckning knyter an till ett gosedjur. Kanske är det för att de inte har något behov av att framkalla denna känsla av närhet då de fysiskt har tillgång till föräldern? Varför är det så många barn i väst som har det är en tänkbar fundering, där jag reflekterar över individualiseringens betydelse.

Jag har funderat mycket och kommit fram till att min son däremot har ett sk övergångsfenomen. Han petar oss föräldrar på ögonlocken innan han somnar. Slutligen är det positivt eller negativt att barn har behov av övergångsobjekt? Jag tänker inte att det finns några enkla svar men att det kan finna såväl positiva som negativa aspekter beroende på kontexten. Jag vill slutligen poängtera att det som är av störst vikt för ett barns utveckling till syvende och sist handlar om ”good enough parenting”, där den kärlek, omvårdnad, uppmärksamhet och förståelse som det lilla barnet behöver förmås förmedla”.

“Good enough parenting” är ett uttryck som myntades av Winnicott och ungefär betyder att vara en “god nog förälder”. Han menar att vi inte bör sträva efter att vara “perfekta” föräldrar då vi kan skymma den riktiga världen från våra barn så de blir oförmögna att möta den. En tröst är det ju sannerligen i alla fall när vi föräldrar känner oss otillräckliga..

Vi var alltid livrädda som så många andra föräldrar att nallen skulle komma på villovägar eftersom den var såpass viktig för Matheo. Han var hans bästa vän och kanske ännu viktigare även den enda. Han sökte tröst hos honom, matade honom, tittade honom djupt in i ögonen och “pratade förtroligt” med honom. Det hände även att han användes för att ge utlopp för frustration. Jag har tappat räkningen på hur många gånger han försvunnit. Vi har ägnat åtskilliga timmar åt att leta för att tillslut hitta honom på de allra mest oväntade platser. Intryckt bakom sittbänken och väggen på pizzeran, bakom TV:n eller varför inte efter en vecka inne i tröjärmen i tvättkorgen? När vi skulle utomlands en gång höll vi nästan på att missa planet när han hade glömt den i taxin..

Lilla “Oa”, Matheos namn på sin vän (Oso betyder nalle på spanska) blev med åren allt mer sliten och krympte i omfång. Till sist var han endast en spillra av sitt forna jag. En utkramad trasa utan varken ögon eller nos som försvann för gott hösten 2019. Det var hjärtskärande och rejält ångestframkallande när Matheo förtvivlat frågade efter “Oa” varje dag under flera månaders tid. Han vägrade såklart ersätta honom med dubbletten jag hade som backup sedan flera år. I teorin vet jag att barn kommer över att deras övergångsobjekt kommer bort men hur är det egentligen med autistiska barn som saknar facit? Det kunde ingen svara på..

Matheo har aldrig gillat leksaker eller prylar och att köpa presenter till honom är allt annat än en enkel match. I julklapp det året fick han en nalle i julklapp, mest för att ge honom någonting. Till vår förvåning knöt han snabbt “Oa grande” (stora nallen) till sig. Han har aldrig försvunnit med tanke på sin storlek. Han är en given familjemedlem och har tom en egen “plats” i taxin till skolan. Att han däremot inte är så skön att vakna upp under mitt i natten när Matheo vaknat och kryper in under mitt täcke med ”Stora Oa i släptåg får jag stå ut med..

Har era barn övergångsobjekt? hur är det med era barn med särskilda behov? Vad är era erfarenheter?

Written by 

1 thought on “Varför har barn en nalle eller snuttefilt?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.