Det är redan i mitten av augusti och nästa vecka är det dags för skolstart. Våran sommar har varit bra. Bättre än på många år. Vårterminen var en rejäl prövning. Vi beslutade att ta hem Matheo från skolan i april för att han for illa och hans psykiska mående tagit stryk i den omfattningen att jag befarade att det var kört och han inte skulle återhämta sig.

Efter några tuffa månader hemma, 24/7 fick vi igenom tillfällig utökad kortidsvistelse enligt LSS. Tack och lov gjorde Ågrenska det möjligt att han fick komma till dem merparten av sommaren istället för endast två sommarveckor. Det är ingen underdrift att det kan ha räddat vårt liv.

Kortidsvistelse på Ågrenska

Han har haft en fantastisk sommar på ön. Han har badat, åkt båt, sett sälar, utforskat småöar i skärgården och ätit glass tillsammans med OLIKA personal. Han har nöjt kollat på sitt schema på morgonen och genast velat klä sig för att rusa ut till den väntande taxin. På eftermiddagen har han kommit hem aktiverad, vid gott mod.

Tyngden från mina axlar som mildrats när hans livskvalité och behov inte bara varit min angelägenhet är obeskrivlig. Det i sin tur gjorde att jag istället för att endast fasa för sommaren kände hopp om läkning efter allt det svåra men också om att kunna ge Milian den sommaren han förtjänar. Nu är hela familjen iväg på teckenspråksläger i Tanumstrand för tredje året i rad. Innan sommaren var jag osäker på om det ens skulle kunna vara genomförbart med tanke på skicket han befann sig i. Här är vi mot alla odds och han klarar att vara med för honom OKÄNDA barnledare på förmiddagarna när jag är på teckenspråkskurs.

Faktum är att han återhämtade sig relativt snabbt när stressorerna kapades

På restaurangen i Tanumstrand

Därför kom beslutet som damp ned i brevlådan som ett knivhugg i bröstet; han beviljades boende med särskild service. Förvaltningen bedömde alltså att hans behov är såpass stora att de bör tillgodoses på ett boende. Ett barnboende! jag hade nog snarare känt lättnad vid ett avslag än vid bifall. Jag vet att jag i vilket fall inte hörde av mig för att skynda på svaret. Tror jag förträngde att jag ens ansökt. Det är ett laddat ämne. Jag vet vilka utmaningar mitt barn och vår familj har och har själv frikostigt delgett dem. Att de däremot ”håller med” och går på ”min linje” blir så definitivt. En gräns som korsats. Svart på vitt. Oåterkallelig. Som när han som tvååring diagnostiserades med autism. Jag var tämligen säker på hans autism när jag initierade utredningen.

”Jag önskade ändå inte desto mindre innerligt att jag skulle ha fel”

Jag ansökte ju i affekt när det var som allra värst. För att de skulle förstå att det var totalt ohållbart. Detta då de ej kunnat verkställa beslutet om utökade kortidsdygn. Och för att jag var desperat. Jag vågade inte ha Milian hemma med tanke på aggressiviteten och oberäkneligheten. Jag kände mig för första gången osäker på om jag skulle kunna skydda mitt barn; mot hans blott 9-åriga storebror. Då är man livrädd – och väldigt desperat.
Vi fick även något innan samtidigt beslut om en ytterligare utökning av kortidsdygn, trots ej tidigare verkställighet av det befintliga beslutet.

”Jag har aldrig velat att han ska flytta och skrivas någon annanstans än i hans hem!”

Absolut inte nu! Inte än. Även om det med största sannolikhet blir oundvikligt i framtiden. Han har aldrig ens sovit borta från oss! Jag ringde den nya handläggaren som jag bara träffat vid ett tillfälle med gråten i halsen. Hon var medmänsklig och hade en fin ton. Hon berättade att de fattat ett tidsbegränsat beslut ifall de inte lyckas verkställa beslutet om korttidsvistelse till hösten heller. De var införstådda med förbättringen av hans mående och med att det måste finnas en flexibilitet gällande hur det blir. Ingenting är hugget i sten. Hon bekräftade även om möjligheten med växelvis boende om vi går vidare med boendealternativet.

Inför att en ny termin drar igång finns det många frågetecken. Kommer det att fungera i skolan? Kommer kortidsvistelsen kunna verkställas i den omfattningen som vi har behov av? Kommer beslutet om boende ens kunna verkställas? Tänk om de faktiskt hittar ett boende?

Nu mår han bra -hur kommer han må nästa vecka? veckan efter det? Jag sitter i den blåa plaststolen på stugans uteplats och blickar ut över det stilla havet. Det är mörkt nu. Alla jag älskar sover fridfullt. Jag huttar till och drar tröjan om mig. Det är redan kallare om kvällarna nu. Sommaren är snart till ända. Jag går in, stänger tyst dörren om mig för att inte riskera väcka Matheo som hade svårt att somna ikväll. Trots värmen fryser jag. Jag är kall inombords. Mycket står på spel. Mer än någonsin.

Written by 

1 thought on “Sommaren är snart till ända..

  1. Hej! Förstår verkligen din oro! Man slutar nog aldrig oroa sig för sina barn. Med eller utan variation. Å sen kommer barnbarnen 🥰
    Det är ju verkligen härligt att sommaren blivit så bra. Men jag tänker: kan man inte förlägga Matheos skoldag på Amundö? Han har väl en-till-en-undervisning? Eller skulle det störa hans rutiner?
    Han ser ju verkligen tillfreds ut på bilder därifrån.
    Kan nog också förstå dina tankar runt boendet för Matheo. Vår Jhon var ju förstås 11år äldre när han flyttade till folkhögskola, men det kändes. När han sen efter två år skulle tillbaka till Varberg bestämde vi att han inte fick flytta hem igen, utan han skulle ha en lägenhet att flytta till. Man kände sig usel på ett sätt men vi visste att steget skulle bli ännu svårare om han kom hem först.
    Jag hoppas verkligen att ni får en lugn höst och det känns som man förberett för olika scenarier av stöd för er.

    Kram till er
    Lena

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.