Idag har jag varit iväg och lekt-”vanlig”-förälder-med-”vanliga”-problem. Det var dags för tredje (!) skoldiscot för lillebror som inte ens fyllt 7. ”Vi” föräldrar håller oss lite i periferin och låter barnen hållas själva. De tränar sig på självständighet och har inget större behov av oss mer än att med jämna mellanrum återvända för en kram, visa vad de fått i fiskdammen eller mer troligt för att be om ytterligare en peng för att köpa snask.
”Tänk-på-att-du-kan-få-ont- i-magen-lille-vän!”. ”Du-har-redan-satt-i-dig-115-kärleksmums-80kg-godis-5-miljoner-ostbågar-popcorn-etc!”. ”Ska-du-verkligen-ha-1000-kakor-till-lille-vän?”går snacket åt höger och vänster. Jag spelar med i ”Ja tänk vad stora de blivit!”. ”Vilket fint disco”. Alla föräldrar är trevliga och artiga. Skämtar om att det hade varit trevligt om man minsann kunde köpa sig ett glas vin. Själv hade jag behövt en flarra för att få bort den bittra eftersmaken.
De är trötta. Det har varit en ”lååång” vecka. ”Äntligen är det helg!”. Någons barn är minsann redan i minitonåren. Kämpigt när allt man gör blir fel. ”Ja då kan man verkligen fråga sig hur det blir om 2 år”, säger jag och ler finurligt. ”Ni skulle ha sett min 9-åring” tänker jag och spänner käkarna. Jag spelar det här spelet så jävla bra. Spyr nästan på mig själv. Alla skrattar och kastar menande blickar. Tonåren kan bli en utmanade tid! Det vet man minsann, inte minst av egen erfarenhet. Känner en impuls att droppa ”Ni skulle bara veta!”. Jag himlar med ögonen och fnittrar till. Jag ger såklart inte efter. Jag är duktig på att bita mig i tungan och särskilt på att passa in. Där sitter jag och dricker kaffe som en ulv i fårakläder och låtsas att jag är som dem. JAG KOMMER ALDRIG ATT BLI SOM ER! vill jag skrika. Inte för att de är något fel på dem. Det är fina människor. De har bara inte samma erfarenheter som jag och kommer heller aldrig att få. Tack och lov.
Vad jag önskar att jag endast skulle ha varit trött efter den ”låååånga” veckan efter att kämpat för att få ihop livspusslet med barn, jobb och plugg. Med lillebror som är sur för att han ville-ha-en-fidgetspinner-istället-för-ett-armband-i-lotteriet-och-för-att-pengarna-är-slut. Givetvis tycker han jag är ”dum” när jag föreslår att vi ska gå hem eftersom han verkar trött där han hänger slapp i min famn. Tänk om de vore mina enda ”bekymmer”? Faktum är att det tom är ovanligt att han reagerar såpass ”starkt”. Han är liksom van vid att man inte får vad man vill och att livet är hiskeligt orättvist. Hur förflyttar man sig mellan dessa parallella världar? Den vanliga VS funkisvärlden. Borde jag inte istället vara tacksam över att mina barn är varandras kontraster? Varför tär det på mig mer att vara i den okomplicerade världen istället för i den svåra?
Jag önskar att jag sluppit behövt sminkat på mig innan jag kom dit för att jag hade gråtit av uppgivenhet. Idag fick jag släppa allt jag höll på med för att kasta mig för att hämta min ”minitonåring” i skolan. Idag kunde han inte vara kvar efter förödelsen han orsakat där. ”Det ni är någonting annat än att allt man gör blir fel”. Ja tonåren blir säkert tuffa men ni kommer att ta er ut på andra sidan. Ert tålamod, omsorg och bristande ork kommer i framtiden blott vara ett avlägset minne. För mig finns det inget slut.
”Nu ska vi dansa tills vi dör. Sjunga för allt som vi förstör. La Bella noche. När vi når botten. Så ska vi resa oss igen” dånar det från högtalaren när Medina sjunger och discokulan snurrar i takt. Hoppas det även inkluderar oss. Även vi som inte är som ni. Även om det inte finns något slut.