Tiden att blogga är knapp nu mitt i höstruschen. Det är minst sagt full rulle. Det känns som att veckan knappt hinner börja innan den är slut igen. Det har varit mycket inbokat och fortsätter även så vara framöver.

För tillfället befinner jag och lillebror oss på ett hotellrum i Vänersborg. Han slumrar sött bredvid mig. Matheo är hemma tillsammans med pappa. Jag deltar i en veckas teckenspråksutbildning för vissa föräldrar, TUFF om dagarna medan lillebror har barnomsorg. Detta är andra studie veckan, totalt kan vi gå hela 240 timmar. Utbildningen anordnas av DHB, föreningen som även anordnade tecken-lägret i Tanumstrand i somras.

Riksdagen beslutade 22 oktober 1997 att föräldrar till barn som för sin kommunikation är beroende av teckenspråk skall erbjudas teckenspråksundervisning. Det är riktigt bra! Det är även positivt att även vi med hörande barn inkluderas då man insett att många fler grupper än bara döva och hörselskadade behöver tecken. Hoppas nu inte att det tas ifrån oss för att spara pengar eller något annat påhitt..

Enligt 2 § så ska TUFF syfta till att ge föräldrarna sådana färdigheter att de på ett funktionellt sätt kan använda teckenspråk i kontakt med sina barn och därmed främja barnens utveckling.

Vem får gå TUFF?
Du som är förälder och vill lära dig teckenspråk för att kunna stötta ditt barns utveckling har möjlighet att gå TUFF.

Vad kostar det?
Undervisning, barntillsyn och logi är avgiftsfri. Måltider betalas av föräldrarna. Du har även möjlighet att ansöka om inkomst- och reseersättning hos CSN.

Var kan jag läsa TUFF?
Du kan läsa TUFF hos fem utbildningsanordnare i landet. Som förälder kan du läsa hos vilken utbildningsanordnare du vill. Du kan även byta utbildningsanordnare under utbildningens gång. Dina timmar räknas samman från samtliga platser.

Får jag ersättning när jag måste ta ledigt från jobbet?
Du kan få ersättning för förlorad arbetsinkomst med 120 kr per timme och reseersättning till och från en kurs. Ersättningen ansöker du om hos CSN. Det går även att söka ersättning hos Försäkringskassan för att man deltar i en utbildning gällande sitt barns funktionsnedsättning, det gör vi eftersom ersättningen för oss blir högre där. Tveka inte att höra av er till TUFF-anordnarna om ert barn är i behov av teckenspråk eller tecken!

På TUFF lär vi oss hela teckenspråket. TAKK (tecken som stöd) som vi och Matheos skola använder oss utav som kommunikationshjälpmedel kommer från teckenspråket. När man kommunicerar med TAKK så pratar vi samtidigt som vi tecknar ”huvudorden” för att förtydliga det auditiva visuellt. Det är faktiskt lite komiskt att teckenspråket som i sig är ett rätt abstrakt språk i sin helhet gör det talade språket för våra barn med autism tydligare i och med att de även kan ”se” språket. Men så är det. Vår kommunikation är ju fortfarande på en grundläggande nivå vilket betyder att det fungerar riktigt fint. Matheo lär sig nya tecken och rätt som det är så tecknar han i kommunikativt syfte när han vill förmedla någonting som är viktigt för honom. Häromveckan både tecknade han och gapade med ord ”Meeeeera (p)opcorn!”. Låt er inte luras av eller förlora tålamodet för att det verkar som om barnen inte tar någon notis om ert bemödansvärda tecknande. Rätt som det är när timingen är rätt så kommer det! Vilken seger! Aldrig ta någonting för givet..

Även om vi nu inte ”behöver” hela teckenspråket och vi plockar ut och använder det som passar oss så är det häftigt att få chansen att lära sig ett helt nytt, okänt språk. Hade det inte varit för Matheo hade jag nog aldrig intresserat mig för just teckenspråk. Som ni vet, ni som känner mig så älskar jag att tjata på både svenska och spanska. Det är fascinerande att det faktiskt efter såpass kort tid går att hänga med i enklare konversationer och till och med går att förmedla sig behjälpligt med våra två lärare som är döva och inte hör ett skvatt.

Förutom det är det också berikande att träffa andra föräldrar. I ”vår” grupp är merparten av barnen hörande med olika funktionsnedsättningar. Barnen är i varierande åldrar, vissa har hunnit bli vuxna. Vi är ett härligt gäng som skrattar en del mellan annat ”allvarligare” snack som handlar om allt mellan himmel och jord. Jag känner tacksamhet av att få lära känna så fina människor, vars vägar jag tvivlar hade korsats om det inte vore för våra barn. Våra, fina, älskade barn. Alla så unika på sitt egna vis.

Imorgon är det dags för hemgång. Det ska bli skönt att komma hem till Göteborg igen, även om vi haft en fin vecka. Mille uttryckte redan igår att han saknade Matheo, vilket värmde i mammahjärtat. Förutom veckan vi var på utbildning i USA för två år sedan så har jag inte varit ifrån honom så länge. Jag saknar honom också!

Det är konstigt att vara iväg utan honom. Hade det inte varit för att vi ändå faktiskt är här för hans skull hade det nästan känts lite kusligt!

Det blir så påtagligt hur enkelt och okomplicerat det är med ett ”vanligt” barn. Allt går som en dans med honom och det bara flyter. Förutom att han prompt då ska spatsera runt på gatan iklädd döskallemask kanske? Jag ”fasar” för morgondagen när han med största sannolikhet kommer att göra en storartad entré till frukosten på hotellet iklädd döskallemundering med tillhörande mask;) Vad jag försöker att säga är att det nästan blir läskigt att kunna slappna av så till denna grad. Jag är så ovan vid det. Random människor ler mot oss och tittar med kärlek i blicken på Milian. Vissa kommenterar att han är söt (vilket han är mycket väl medveten om förövrigt). Matheo har nog ingen random person kommenterat på det viset, inte för att han inte är söt utan för att han beter sig avvikande och inte ger dem någon uppmuntrande kontakt. Jag tycker inte att smälla till dem eller en ”ryggdunk” bakifrån räknas in i samma kategori.

Denna vecka har vi gjort det som vi känner för utan att planera och strukturera allt till punkt och pricka. De som tagit hand om Milian är döva och tecknar endast. Inte ett enda ljud från dem har jag hört 😉 Jag har alltså sluppit att ligga tio steg före och bereda ”krigsplaner”. Vi har tex kunna hänga på en annan barnfamiljs rum, varit inne i stan, bastat, spelat fotbollsspel och ätit tillsammans med andra medan Milian lekt och jag kunnat ha någonting som liknar en konversation. Maten ska vi inte tala om! Imorgon behöver jag inte heller förbereda honom något värst på tågresan hem eller komma till tågstationen precis innan tåget går..Det ni! Det är inte min vardag och ingenting jag vågar vänja mig vid..

Written by 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.