Enligt skollagen kan elever i grundskolan och grundsärskolan ha rätt till gratis skolskjuts om det är långt mellan elevens bostad och hållplatsen, om eleven har en funktionsvariation, på grund av trafikförhållanden eller om det finns någon annan särskild omständighet.
Matheo går ju i skolan på andra sidan stan och i och med sin autism är det inte heller lämpligt att han åker med kollektivtrafiken. Det var inga större svårigheter att få skolskjuts till skolan i form av taxi när jag väl förstått reglerna. Att få hem honom däremot var inte lika enkelt.
Ni förstår, politikerna är nämligen måna om att kostnaderna ska hamna på rätt huvudman. Grundskoleförvaltningen står numera för skolskjutsen, men är det resor på annan tid till och från skola är det trafikkontoret eller socialtjänsten som står för de kostnaderna. Fritids är inte obligatorisk verksamhet, menar de. Näää men om man på egen hand ska kunna försörja sig så är det ganska obligatoriskt i mina ögon! skoldagen slutar ju tämligen tidigt med tanke på Matheos ringa ålder. Skulle han komma hem direkt efter skolan hade jag knappt ens hunnit komma till jobbet innan det skulle vara dags att bege sig. Första veckorna vid skolstarten var en pers när jag både fick köra och hämta honom! Lägg till Västlänken och oredan på det i trafiken!
Nåväl, han behöver alltså vara på fritids i några timmar. Givetvis skickade jag den ansökan i god tid innan sommaren, trots att ingen i vanlig ordning informerade om det. Jag skrev uttryckligen att han skulle gå på fritids men fick istället beviljat X-antal resor med färdtjänst på hans fritid. Jomen tjena, han åker ju så mycket på sin ”fritid”. När jag förtydligade att han behövde färdtjänst från fritids, BARNOMSORGEN för att jag tänkte JOBBA avslogs det med motiveringen att han inte hade fritids! Vadå inte? Troligtvis för att jag inte skickat ett intyg på det (givetvis stod det ingenting om detta i ansökan heller).
Jag undrade varför de inte inhämtade uppgifterna om hans fritidsplats från grundskoleförvaltningen som fattat beslut om skolskjuts.Det är ju ändå samma utövare som man anlitar när man har skolskjuts även om det är ett annat ansökningsförfarande men fick jag till svar att dessa ”olika” aktörer inte har tillgång till varandras uppgifter.
Tackar och bockar! Älskar att man gör det så krångligt som möjligt för oss, familjer som redan kämpar i motvind med våra barns speciella behov. Skolskjutsen ska jag tydligen söka på ett sätt inför varje nytt läsår men färdtjänsten är minsann så märkvärdiga att då är det inför varje ny termin!! Jag ska alltså söka om för nästa termin innan den ens kommit igång denna termin!! Efter mycket meck där jag lade en veckas tid på ”operation jaga intyg”. Ni vet ju eller kan iallafall föreställa er hur lätt det är att få tag i en rektor precis vid skolstart. Skam den som ger sig! Tillslut meddelar människan i fråga att intyget postats. Postats??? Flera dagars fördröjning och dagar där jag skulle behöva åka från Kungälv, där jag jobbar ut till Frölunda, över den förbannade Västlänken. Yipee! Vem skickar ens post längre liksom? Intyget kom dessutom aldrig fram och efter att jag stalkat rektorn utanför dennes kontor så skickades intyget via mail. Då kunde vi pusta ut tänker ni väl nu? Nä, tvärtom.
Första veckan åkte jag med Matheo i taxin på morgonen för att han skulle vänja sig. Tack till min snälla mamma som hämtade upp mig i Frölunda så jag slapp åka kollektivt för att hämta min bil och sedan iväg till jobbet. Jag påpekade iallafall till den som är ansvarig för skolskjutsen att det inte är någon vidare bra idé med olika chaufförer och samåkning med olika elever varje dag för en unge som min son. De ville de inte lyssna på utan menade på att chaufförerna har utbildning inom funktionshinder. Tillåt mig att skratta högt, för mig tog det tre års heltidssjälvstudier för att förstå någotsånär på vad autism ens innebär. Jag undrade även hur personen själv skulle känna inför att skicka iväg sitt barn utan förmåga att förmedla sig med olika, okända människor varje dag? Fick även upplysa henne om att det är allmänt känt att det finns människor med onda avsikter som söker sig just till yrken där det kommer i kontakt med barn. Då äntligen blev det tyst i andra sidan luren men i vilket fall som helst så har de ju regelverket att förhålla sig till. Egentligen var det inte ens min egen oro som var den egentliga orsaken till varför det är idiotiskt, utan för att barn som mitt behöver kontinuitet och trygghet. Det ingår liksom i diagnoskriterierna att man uppfattar världen annorlunda, att man upplever sinnena som ljud, ljus, lukt etc på ett annat sätt. Att det som vi andra inte ens tänker på är olidligt. Vilken fantastiskt start på dagen och fin förutsättning att klara av skoldagen. Det är svårt att ens föreställa sig utsattheten och vilken påfrestning politikernas oförutsägbara taxiresa är för barn som är allt annat än flexibla. Första dagen Matheo åkte ensam fick han panik och började sparka och slåss i taxin, vilket jag varnat för. Om det var för att det den dagen regnade, för den kryddiga lukten i Biskopsgården som stack i hans näsa, för att något annat barn grät, för att taxiresan tog betydligt längre tid än de andra dagarna eller för någonting helt annat är omöjligt att säga..Matheo kan ju som bekant inte tala om det! MEN jag fick ett mail veckan efter (!)om att han varit utåtagerande. Dagen efter fick han beviljat ensamåkning.
När Matheo äntligen fått färdtjänst och jag berättar om incidenten i skoltaxin vill de ändå inte bevilja ensamåkning. Innan de kan göra det måste det vara styrkt av läkare varför man behöver det. Då tappade jag tålamodet: ”Inte f-n åker väl läkaren taxi med honom! Skrek jag till handläggaren. Jag upplyser ju dig om detta nu!!” En än gång började snacket ”Bla, bla, regelverk, blaa, blaa”. Tillsist skrev jag ett ”hot-mail” obs inte ett hotmail fast det var ett i och för sig ett hot-mail på hotmail.. Jag skrev till olika handläggare med vass ton att jag ville att det skulle finnas i skrift att de hade veckan på sig att fixa fram en bil eller ta ansvar för när handikappade barn, min sons medresenärer misshandlas. På måndagen rullade en tom taxibil in på Snarberget..
En seger kan tyckas men ni ska bara veta vad det kostar i energi.
Min ansökan om fast förare avslogs senare med en motivering i stil med ”Trots att det finns ett konstaterat behov av fast förare så föreligger ingen skyldighet att tillgodose detta behov”.
Finner inga ord för det men jag måste säga att jag känner för även taxichaufförerna, vars dagar är allt annat än förutsägbara. En dag när jag hämtade lillebror på förskolan drog det ut på tiden. Taxin hann anlända innan jag var på plats. Storebror ringde och undrade oroligt vart vi var och berättade att en taxichaufför ringt och att det var världens liv med Matheo. När jag kom bad jag om ursäkt och undrade hur länge de väntat. ”Tre minuter”, svarade chauffören sammanbitet. Jag log. Matheo var i upplösningstillstånd, han låg på backen och vrålade och sparkade ilsket omkring sig. Oförutsedda händelser är inte riktigt hans grej. ”Ingen fara sa jag lugnt. Detta är autism”. Den stackars chauffören klappade tafatt på Matheo och såg lättad ut när han äntligen kunde lämna oss. Jag funderade när jag såg bilden försvinna på varför han ringt Axel och inte till oss föräldrar. Färdtjänst hade inte ens gett honom våra nummer.