Jag är tacksam för att jag i mitt arbete med ungdomar med psykosociala problem kom i kontakt med lågaffektivt bemötande innan Matheo kom till världen. Kortfattat handlar förhållningssättet om att människor med sk ”problemskapande beteende” (som skriker, slåss, inte lyssnar på vuxna etc) ofta har svårigheter att reglera sin affekt och reagerar med samma affekt som de presenteras för, eftersom affekt smittar. De flesta av oss har lärt oss som ganska små att skilja på vår egen och andras affekt. En del människor gör inte det (t.ex de med NPF). Vi som besitter den förmågan måste därför utstråla ett lugn och akta oss för att smittas av oro. Jag undviker helst att tänka på vart vi hade kunnat befinna oss idag om vi hade trott att Matheo var någon annan och behandlat honom som någon annan än den unika lilla människa han är. Ett exempel på hur vi i vardagen använder oss av förhållningssättet är när vi för en tid sedan var på ”vårt” lekland. Efter att ha rekat alla lekland i Göteborg med omnejd och valt det ställe som passade oss bäst (bra översyn, inga ”flyktvägar” för en rymmare, förstående personal etc) insåg vi att vi även behövde lösa det faktum att vistas i en lokal tillsammans med den obligatoriska, förbannande glassboxen som hånler mot en på alla lekland. Matheo kan inte få nog av glass, han slukar en glass på nolltid och tycker inte att det är det minsta logiskt att man får köpa en glass ibland om man råkar få syn på en glassbox. Trots att vi omvärderat mycket blir det ohållbart i längden även för oss med ett obegränsat glassfrosseri under två timmar flera gånger i veckan. Vi körde därför på stort och förberedde pedagogiskt Matheo både genom ord och bilder på leklandet och glassboxen med ett stort rött kryss över upprepade gånger.  Matheo tyckte till en början att det var pest och pina att leka på lekland utan glassätande och protesterade på olika sätt genom att ”tjata”, försöka ta glass i smyg, skrika, kasta sig osv. För varje gång vi besökte leklandet blev det enklare och tillsist idag händer det på sin höjd att han drömskt går förbi och sneglar på glassen och sedan fortsätter att leka. Andra eller tredje gången vi var där lyckades han dock olyckligtvis få tag i en glass och sprang för sitt liv. Vi kastade oss efter likt Mitch i ”Baywatch” när någon snygg brutta är i fara. Nätt och jämt med livet som insats fick vi tag i glasskrället och lämnade tillbaka den dit den hörde hemma. Matheo blev vansinnig och kämpade för kung och fosterland för att ta tillbaka det som var ”hans”.  Två mot en resulterade i att han, inte ens fyra bast och två äpplen hög förlorade kampen mot sina ihop gaddade föräldrar. Han sprang i ilfart ifrån oss fram till cafédisken och grabbade tag i närmsta bakverk som balanserade farligt nära kanten i perfekt höjd för en liten barnhand. I samma stund som vi hunnit ikapp honom drog han snabbt som attans ner det på golvet. Den unga tjejen bakom kassan stirrade storögt på oss med öppen mun. Där tog dramatiken slut. Vi hade i all vår välvilja utsatt Matheo för alldeles för höga krav. Att ”låta” honom få tag i glassen och dessutom slita den ur händerna på honom är inte okej under några som helst omständigheter. Givetvis var han arg  över att inte få äta glass när den förbannade boxen stod där, att vi inte lät honom komma fram till den och när han väl hittade ett kryphål förstörde vi även det! Självklart blev inte vi i vår tur arga och skällde ut honom. Vi talade inte heller om att det minsann var fel att kasta bakverk. Det vet han ju redan, såklart! Har man inte uttrycksförmågan att be oss att fara och flyga så lyckades han ju ändå, klipsk som han är att få fram sitt budskap på ett effektivt sätt. Den grabben kommer att nå långt!  ”Barn som bråkar” är ett måste för alla med människobehandlande yrken men framförallt borde den vara obligatorisk för alla blivande pedagoger och alla de som redan är pedagoger för den delen, då samtliga kommer i kontakt med barn med svårigheter att reglera sin affekt. I boken beskriver författarna vardagliga situationer och praktiska handlingsalternativ att använda sig av när en konflikt seglar upp. Några av författarnas ståndpunkter är att den som tar ansvar kan påverka, vilket innebär att om man vill ha möjlighet att lyckas i sitt arbete med människor med denna typ av beteenden så måste man bestämma sig för att om något går fel så är det nog ens eget. Det är aldrig personens fel och det fungerar inte heller att tycka att det är någon annans fel. Ser jag det som att det är mitt eget fel så får jag möjlighet att skapa en förändring. En annan ståndpunkt är att det inte finns några omotiverade personer i pedagogiska verksamheter, det finns dock pedagoger som inte är bra på att motivera. Eller vad säger ni?! ☺️

Written by 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.