Jag träffade Linda för första gången i december 2013. Hon sjöng leende ”Det strålar en stjärna” för full hals i mitt vardagsrum en dag när jag klev innanför dörren.

Hon och Alejandro jobbade på samma kontorshotell och råkade av en slump pga deras respektive musikaliska talang bli ihopparade för att stå för den stundande underhållningen när det nalkades Lucia.

Jag hade aldrig i mitt liv där och då kunnat föreställa mig hur mitt liv skulle komma att te sig inom en snar framtid eller vad denna sångfågel senare skulle komma att betyda för min familj.

Linda är en sådan person som man genast fattar tycke för. Hon är varm, inbjudande och har lätt till smittande skratt. Det tillsammans med hennes vackra stämma gjorde att hon var det självklara valet för att tillfrågas om hon kunde tänka sig att sjunga på Matheos namngivning.

Linda tackade ja utan att tveka och lärde sig gladeligen sången jag önskade, trots att hon aldrig hört den förut. Det hade förövrigt inte jag heller. Jag minns hur jag med min förstfödda vid bröstet med svallande hormoner och tårar som rann utmed kinderna genast kände att ”Himlen måste sakna en ängel” så självklart uttryckte de känslor jag hyste för det lilla miraklet i min famn.

Efter namngivningen fortsatte vi att ses regelbundet då Linda och Alejandro bestämde sig för att starta en jazzduo. Linda kom oftast hem till oss för att repa men det fattades aldrig tid för att umgås eller att prata om livet. Då och då kom Linda i sällskap med sin lilla goa dotter, Tilda och jag minns att vi kom fram till att vi måste ha jobbat bägge två samtidigt på Stena Danica utan att ta någon notis om varandra. Världen är tämligen liten. Och båten bra stor, vi var stationerade på olika våningar.

Linda och Alejandro hade några lyckade spelningar men sedan kom livet emellan oss. Oroskänslan som kommit smygande kort efter att jag kunnat urskilja ännu ett blått streck på graviditetstickan i min hand vägrade att ge med sig. Mitt älskade barn kändes inte som andra barn. Någonting som var svårt att sätta  fingret på var annorlunda med honom.

Jag fastnade i oron och graviditeten minns jag som ett töcknen. I princip all min vakna tid ägnade jag åt efterforskningar som att observa småbarn i lekparker och till att försöka få gehör hos BVC med min gnagande oro.

Matheo diagnostiserades med autism en månad efter att hans lillebror kommit till världen. Då brast allting. Det var kaos hemma och Alejandro fick sjukskriva sig. Duon lades på hyllan. Lindas besök hemma hos oss uteblev därmed. Hon var inte den enda som uteblev, sakta men säkert isolerades vi från omgivningen.

Det var sommar och vi var bjudna på bröllop sedan länge. Vi bestämde oss för att gå, Alejandro hade ju trots allt lovat att spela. Våra vänner hade hört Linda på namngivningen och nu hördes även hennes vackra stämma från kyrkbänken.

Efter vigseln tog Linda Milian i sin famn. Hon frågade hur det var och jag sa som det var att Matheo, visst hade visat sig vara autistisk.

Linda kramade om mig och sa med tårar i ögonen att livet inte alltid blir som man tänkt men att det kan bli bra ändå.

Hon hade rätt. Men det skulle dröja hiskeligt länge innan jag skulle kunna ta det till mig.

Det var nog först efter att vi varit i USA på föräldrautbildningen ”Son-Rise” som vi kunde se glimtar av vad Linda hade sagt.

Fulla av energi återvände jag och Alejandro till Sverige redo att ta oss an utmaningen att skaffa ett lekteam till Matheo. Vi kom fram till att vi hade massor av personer med passande egenskaper i vår närhet som skulle göra sig väl i teamet. Förväntansfulla kontaktade vi de tilltänkta personerna en efter en. Vissa tackade nej direkt av olika anledningar såsom tidsbrist medan vissa var positiva till en början. ”Just nu var det mycket, kanske kunde vi väl ändå vänta till efter sommaren när semestern var slut?”

En person var positiv från början. En person var positiv vid starten. En enda person är fortfarande positiv, ett och ett halvt år senare. Linda Söder heter hon. Vi kallar henne ”Beauty South” (Linda betyder vacker på spanska och söder är såklart south på engelska).

Denna makalösa kvinna utan att veta ett skvatt om varesig autism eller om Son-Rise gav sig utan att blinka in i denna okända värld.

Jag är så imponerad av Lindas oräddhet och initiativtagande. Hon gav sig in i lekrummet med Matheo full av energi, trots att han den första tiden helt avvisade henne genom att lämna rummet. Hon blev inte avskräckt utan tog med honom ut i området till lekplatsen och det dröjde inte länge innan hon frågade om det passade sig att åka iväg med honom i bilen efter att han föreslagit det genom att hämta hennes bilnycklar. Såklart hon fick. Matheo blev borta allt  längre stunder med henne. En dag kom de hem rosiga om kinderna innan läggdags. Linda berättade att hon varit tvungen att handla och av farten utan närmare eftertanke tagit med sig Matheo. Han deklarerade tydligt att ett paket ”piggelin” var en bra idé att lägga i kundvagnen. Linda berättade skrattande att han inte tyckt att det var en lika god idé att vänta med glassen tills de kom hem till henne men att hon stått på sig. Efter lite om och men hade han fixat utmaningen galant.

Jag blev snabbt trygg med Linda och hennes genuina sätt att hantera Matheo.

Jag blev kall i hela kroppen när hon en dag kom hem och visade en utbredd svullnad över ena armen som börjat ändra färg. Matheo hade fått ett utbrott och bitit henne. Jaja tänkte jag, ännu en person som Matheo avverkat. Vi hade haft inte mindre än sex olika avlösare där iallafall hälften av dem sa tack och hej efter att Matheo blivit utåtagerande.

Linda fortsatte lugnt och sa att hon utifrån Matheos sätt att tänka förstod varför situationen uppstått och att hon inte varit beredd på det. Nästa gång skulle hon minsann vara på hugget och inte låta det hända igen!

Linda och Matheo har vid det här laget en fin relation, de ses några gånger i månaden. Förra helgen körde jag Matheo till Linda, de skulle tillsammans med Lindas dotter, pappa och syster med familj åka på badutflykt en timmes resväg från Göteborg. När jag stannade bilen utanför Lindas port studsade Matheo ivrigt ut ur bilen. Han grabbade tag i sin smockfulla ryggsäck och kämpande sig hela vägen upp för alla trapporna till Linda.

Han blir spricker oftast upp i ett leende när han ser Linda och det förstår jag. Han känner säkerligen hennes värme och tolerans långa vägar, vilket är en oerhörd trygghet för honom och ingen självklarhet. Linda ifrågasätter inte. Linda dömmer inte. Linda uppskattar honom som han är. De lär sig av varandra, brukar hon säga.

Vackra, finaste Linda jag vill med detta inlägg uttrycka min uppskattning för att du vill vara en del av Matheos liv. Av vårat liv. Du är en naturbegåvning. Vi är dig oändligt tacksamma.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.