Tredje morgonen hade vi vid det här laget hunnit skapa rutin över dagen. Typiskt när det var sista dagen. Matheo hade nog gärna stannat kvar ett tag till tillsammans med sina nya lekkamrater och med oss. Han har verkligen älskat att ha båda sina föräldrar för sig själv.

Han har sprudlat hela helgen. Det har varit så kul att vara tillsammans med honom. Lättsamt. Jag var nervös innan vi åkte. Tänk om han inte skulle vilja delta alls..

Redan efter första förmiddagen slappnade jag av. Han har inte gnällt eller haft några utbrott, frånsett de första 14 minutrar i lekrummet. Idag tänkte jag inte ens på att han skulle börja klaga när bilen närmade sig.

Det finns så otroligt mycket inom min lilla kille som bara vill ut. Åh vad jag längtar efter det. Varenda dag har han studsat in i lekrummet, redo att ta sig an nya utmaningar. Han har varit så närvarande och allert. Han har sagt mer ord på denna helgen än vad han gjort på mycket länge. Det känns som om hans självförtroende återvänt med talet. Det blir så tydligt att han varit tyst för att det blivit alldeles för kravfyllt med språket.

Det känns så rätt att ”träna” på detta sättet. Matheo mår bra av det och jag och Alejandro mår bra av det.

Habiliteringen som är ansvariga för våra barns utveckling har ett och annat att lära. Här anpassas det utefter barnets och familjens behov och inte utefter organisationen.

Nä, habiliteringen ger jag inte mycket för (förutom Birgitta som nu har slutat där). De är ändå ”ansvariga” för oss ett tag till så det minsta det i alla fall kan göra för oss är att ge oss en teckenkurs. Givetvis har jag redan en till privat på gång då det inte skulle förvåna mig om de drar ut på det så länge de kan så att den först blir av vid årsskiftet.

Första passet lekte Matheo och jag och Alejandro fick sätta oss bekvämt med slutna ögon och lyssna till Emilias avslappnade stämma. Vi fokuserade på allt gott Matheo för med sig och hur han berikar våra liv. Jag föreställde mig min vackra son framför mig och hela min kropp fylldes av värme och kärlek. Vi väljer vår inställning och hur vi vill se på våra liv. Acceptans och vad vi kan påverka.

Sedan fick vi en uppgift, att skriva ett brev till oss själva med vad vi önskar kommer att hända under året. Vi skulle skriva det i dåtid som om det redan gått ett år. Brevet kommer sedan att postas till oss om ett år.  Det gick upp för mig i skrivande stund att mitt liv är fyllt av kärlek och tacksamhet samt att jag även är full av förväntan inför framtiden.

Vi intog sedan en ”sista” lunch i Rosmaries lägenhet tillsammans med Matheo. Han tittade bekymrat på oss när vi städade och packade ihop våra tillhörigheter. Sedan åkte vi tillbaka till lekrummet. Först lekte Alejandro fritt med Matheo och sedan var det min tur. Efter det kom Alejandro, Rosmarie och Emilia in samtidigt. Matheo visste knappt vart han skulle ta vägen av all uppmärksamhet och uppståndelse. Vi tjoade och shimmade när han blåste såpbubblor. Han trivdes som fisken i vattnet och gjorde ingen ansats att sluta när det blev dags att dra sig hemåt. När har det liksom hänt att Matheo inte vill åka hem? Någon gång på buslandet i Kungälv men annars kan jag inte minnas att han någonsin haft ro att stanna kvar i en aktivitet.

Vi förklarade att vi skulle åka hem (inte till Rosmaries hem) och vi tecknade ”hem”. Vi öppnade dörren till lekrummet och försökte locka ut honom. Vi samtalade med Rosmarie och Emilia och han fortsatte att leka!

Tillslut sa Alejandro att vi skulle hem till Mille. Då sprack Matheo upp i ett leende och sprang och satte på sig skorna. Kan det ha varit så att han saknade sin lillebror? Det väljer vi att tolka det som. Matheo gav Rosmarie och Emila varsin puss, vinkade och sa ”hejdå” också bar det iväg hem till Götet. Hejdå Skåneland för den här gången. På återseende teamet. Kärlek och tack för allt <3

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.