Nu sussar prinsen sött. Det har varit en intensiv dag för honom och för oss. Vi har haft ett fullspäckat schema från morgon till kväll tillsammans med tre  enastående personer från lekteamet.

Matheo har varit inne i lekrummet under hela dagen (förutom en två timmars rast över lunchen). Teamet, jag och Alejandro har avlöst varandra och gett järnet i lekrummet med huvudrollsinnehavaren.

När jag och Alejandro inte är med Matheo har vi samtal gemensamt eller enskilt tillsammans med någon från teamet. Vår påskhelg handlar alltså 100 % om Matheo. Det känns så skönt att kunna ägna sig helhjärtat åt honom utan vardagen inom räckhåll. Det känns så skönt att få spendera denna helgen tillsammans med underbara människor som ser det fina i våran älskade Matheo och även i oss och ger oss feedback på att lärandet skall vara roligt för hela familjen samt hur vi kan komplettera varandra. Snacka om parterapi på hög nivå..

Någonting som också är centralt i utbildningen är att det även ska vara hållbart i längden och gå att kombinera med jobb, syskon och allt annat som hör vardagen till…

En ekvation som inte är helt lätt att lösa. Vi har kört in i väggen många gånger då hans träning blivit för kravfylld både för honom och för oss.

Det har varit minst sagt händelserika år sedan Matheo kom till världen. Jag borde nästan doktorera inom autism (jag ska bara skriva ihop en liten avhandling först).

Jag har samlat information, omsatt i praktiken, analyserat/reflekterat och utvärderat alla möjliga slags metoder och förhållningssätt som kan tänkas bära frukt för att nå min son. Därefter har jag gått vidare, dragit lärdomar, behållit och förkastat. Flera varv runt.

Jag har kommit fram till efter snart fyra år att det inte finns något sätt i världen som är fulländat eller tillräcklig för att göra anspråk på att en individ med autismspektrum skall nå sin fulla potential.

Jag har även vridit och vänt på vad det egentligen betyder att nå sin fulla potential. Det jag kommit fram till är att det inte finns några gränser på hur  långt var och en kan komma i livet. En aspekt är givetvis vad som är möjligt rent biologiskt men en lika viktig aspekt handlar om till vilket pris och vad det är värt i slutändan att korsa Atlanten i en eka utan flytväst.

Det jag försöker att uttrycka är att det är en riskfylld resa för en liten pojke som Matheo att försöka att passa in i en värld som inte är för honom.

Det viktigaste för mig är att han eller vi inte tappar bort oss själva på vägen. Det viktigaste för mig gällande hans framtid är att han inte slutar att vara den nyss fyllda femåringen med tindrande ögon som gillar livet.

Det är mindre viktigt hur pass självständig han blir eller vilka milstolpar han lyckas nå.

Som Alejandro så vackert uttryckte härom dagen så älskar vi honom för den han är och han har en plats hos oss om det så handlar om för resten av våra liv (nu syftade han inte endast till våra blygsamma 258 kvm2 +vind).

Rosmarie satte ord på mina känslor när hon idag så klokt utbrast: ”Matheo ÄR en verbal kille och vi satsar på ett talat språk men vi är inte beroende av det”.

Jag måste säga att min lille ”verbala kille” aldrig slutar att förvåna mig. Han har pladdrat på som bara den redan sedan igår när vi anlände till Malmö. Han är på strålande humör (mestadels, allt är relativt) och han har inte bett om varken ipad, mobiler eller TV en enda gång!

Han är såpass stimulerad av kommunikation och socialt samspel att det inte finns utrymme för det i hans annars tämligen självförsjukna värld.

Nu ska jag och Alejandro äta en god middag med ett glas bubbel (jag i  allafall) i Rosmaries mysiga lägenhet som vi haft turen att få bo i under vår vistelse i Malmö. Skriver mer imorgon. Ser fram emot fler överraskningar, idéer och verktyg. Glad påsk och ta hand om varandra.

 

 

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.