Idag ska jag försöka formulera några ord om hur det är att vara mormor till Matheo och hur det har påverkat och förändrat min syn på barn och barnuppfostran.

Matheo är mitt andra barnbarn och jag såg med spänning fram emot att även bli mormor eftersom jag var farmor sen tidigare. Lyckan var stor när denna lilla kille kom till världen och den första tiden flöt på utan några som helst aningar om vad som skulle komma. När Sandra började fundera på att allt inte stämde med Matheo slog jag ifrån mig och sa ”Du ska se att han snart börjar prata att allt kommer att ordna sig!” Ordet Autism kunde jag inte ens ta i min mun utan att börja gråta. Men givetvis såddes ett frö inom mig att hon hade rätt. Jag minns att han inte ens tittade upp när jag kom på besök, att han sällan hade ögonkontakt med mig och att han alltid såg så ”bekymrad” ut.

Så föddes lillebror och livet blev ett fullständigt kaos, Sandra var förtvivlad. Att samtidigt ta hand om en bebis med allt vad det innebär och samtidigt få svart på vitt att Matheo hade autism förändrade verkligen allt för oss. Men undan för undan reste vi oss och jag bestämde mig tidigt för att jag ville vara en sån stor del som det bara går i deras liv. Jag och min man flyttade tom till samma stadsdel som min dotters familj. Det valet var nog det lättaste jag gjort i mitt liv och inget jag någonsin ångrat eller tvivlat på. Givetvis har jag ibland haft dåligt samvete för att jag inte haft lika mycket tid för mina andra två barnbarn men jag tröstar mig alltid med att om det varit de som behövt extra hjälp och stöd hade det varit de som fått det. Det som jag kände och fortfarande känner, min största ångest då som nu är när han får epilepsianfall. Jag har varit med och bevittnat ett par. Faktum är att jag var med om det allra första.. Det gör fruktansvärd ont att se och uppleva dem. Maktlösheten är svår att beskriva med ord.

Jag har innan Matheo diagnostiserades med autism många gånger rynkat på näsan när jag sett ”stökiga” barn och undrat varför föräldrarna inte kan hålla iordning på sina barn. Idag förstår jag bättre. Innan förstod jag inte att det inte sällan handlar om dolda funktionsnedsättningar. Om någon av er träffat på mig när jag rynkat på näsan åt ditt barn så ber jag så mycket om ursäkt eftersom jag inte visste bättre då.

När Matheo var mindre var det i första hand honom som jag fokuserade på, han var hemma hos oss och sov även över ibland. Allt efter att han vuxit har det blivit svårare att passa honom, eftersom jag inte känner mig helt bekväm och inte orkar bära honom ifall han blir arg och lägger sig ner och sparkar osv.  Jag har istället fokuserat på att ta hand om lillebror, detta gör att han och jag har speciell relation, vilket jag hoppas och tror är bra för honom. Det är inte alltid lätt att få stå tillbaka med sina behov när man har en storebror som kräver så mycket som Matheo gör.

Matheos och min relation idag är väldigt bra men den har varierat under åren. En period när han slogs och bets mycket kände han på sig att jag blev rädd och reserverad och då utmanade han mig extra mycket och jag i min tur backade. Givetvis funderar jag ibland på hur livet ska bli för honom men framtiden är just framtiden och vi lever här och nu. Detta är inte något som jag lättvindigt kommit fram tid utan det har tagit år och även ett antal terapitimmar att komma fram till. Just nu gläds jag åt att min och Matheos relation är så bra som det bara går. Jag känner mig numera såpass trygg att han tom följt med mig några timmar hem på senare tid. Det är ett stort framsteg! Det är nog som Sandra säger att ju mer man är med honom desto enklare blir det i och med att jag förstår mig på honom mer. När han kommer med taxin från fritids när min dotter och hennes man jobbar tar jag utan problem emot honom tills de kommer hem. Med min mans hjälp har vi också passat honom och lillebror hemma hos dem.

Matheo är en väldigt kärleksfull kille som älskar att kramas pussas med de han tycker om men på sina egna villkor. När vi kramas och busar blir jag alltid full i skratt när han fått nog och och pekar uppmanande mot dörren. Eller när han varje gång när jag säger att jag ska gå hem, säger “då,då” (hej då) och sedan knuffar ut mig i hallen. Är jag inte tillräckligt snabb och står kvar och pratar hämtar han mina skor och jacka. Ibland öppnar han tom dörren och puttar ut mig. Hans logik är att man genast skiljs åt när man tagit farväl. Att höra han som inte säger många ord ändå kunna säga “mommo” klockrent gör mig oerhört stolt och lycklig. Om någon är intresserad så gjordes ett reportage om mig och Matheo under förra året  Inte som andra barnbarn | Senioren

Ovan har jag skrivit om min relation med Matheo och även till lillebror men det finns även ett annat perspektiv och det är hur man som förälder ska hantera situationen att ens älskade barn får ett helt annorlunda liv med ett barn med stora behov. Detta är inte lätt att acceptera och förhålla sig till. Min dotter är ju som ni sett här på bloggen och på Instagram en person som har lätt att uttrycka sig och hon är även väldigt handlingskraftig. Detta visste jag naturligtvis sen tidigare men hon är även en ytterst känslosam person och att se henne gå igenom allt detta har stundtals ”golvat” mig. Att försöka trösta, finnas till och ändå känna sig otillräcklig har stundtals gjort mig maktlös av sorg. Sitt barn som man älskar över allt annat ska inte behöva gå igenom allt detta som min dotter och hennes man fått göra. Det finns stunder då det varit så mörkt att jag inte vetat hur jag ska kunna trösta, finnas till hands och underlätta. Det som gjort att det ändå har varit möjligt är den fina relation som vi alltid haft, förutom en period i tonåren.. Jag är så glad att vi har ”högt i tak” och även om vi inte alltid är överens och också kan ”rycka ihop” är jag övertygad om att vår kärlek till varandra kan ingenting någonsin komma emellan. Det som jag har mindre överseende med är att ni funkisföräldrar ska behöva ”slåss” för att få det så bra det bara går för era barn. Jag blir så himla arg när jag tar del av all byråkrati och småaktigheter i samtal med myndigheter och andra bestämmande organ som jag tar del av genom Sandra. En stor kram till er alla funkisföräldrar från en funkismormor, ni är fantastiska!

Written by 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.