Sedan jag startade bloggen är det en del av er som hört av sig genom åren. Både tidigare okända i samma situation som oss men också gamla bekanta från olika perioder i livet långt innan barnen. Även personer utan någon personlig koppling till våra erfarenheter har hört av sig. Ni har haft frågor men också ringt eller skrivit för att berätta att ni känner igen er eller bara för att uttrycka er tacksamhet. Ni ska veta att det betyder väldigt mycket!

Jag blir alldeles varm i kroppen av att höra att det jag skriver, mina tankar resulterar i att andra blir inspirerade eller får ökad förståelse. Nu berättar att ni funnit styrka men också tröst. Att liksom bara ”lilla” jag med vår brokiga stig genom livet kan inge hopp är stort och gör mig rörd och ödmjuk.
Jag har alltid gillat att skriva men oftast gjort det för mig själv. När livet kastades omkull och jag gick igenom den svåraste tiden i mitt liv kände jag ett stort behov av att sätta mina tankar på pränt samtidigt som jag önskade sprida kunskap. Det är jag väldigt glad för idag. Det hjälper mig att kunna gå tillbaka i tiden för att få ihop dessa tumultartade år.

Jag har aldrig upplevt några negativa sidor av att jag tagit beslutet att exponera både mig själv och min familj. Tvärtom har det varit fördelaktigt och lett till mycket gott som att vi fått förståelse och kärlek.
När jag startade bloggen och även företaget var Matheo tre år och jag var föräldraledig med lillebror. Det var en hektisk tid och jag hade tusen idéer. I efterhand kan jag se att det inte var helt genomtänkt. Jag är ju en person som inte gillar att vänta utan illa kvickt gör slag i saken på gott och på ont. Jag jobbade lite med företaget, mestadels rådgivning till föräldrar som precis börjat misstänka att deras barn hade autism eller precis fått diagnos och fortfarande var i början av sin resa. Jag har alltid behövt ha jobb vid sidan av som säkerhet. Efter en tid valde jag att avregistrera företaget för det var för svårt att få ihop det, vilket inte var helt utan vemod. Jag drog lärdom av hur stor del det administrativa och även marknadsföring kräver av företagaren. Det är ett hästjobb och inte riktigt min grej. En annan anledning var också att vissa perioder blev för tuffa med vår egen situation och att det blev för sårbart med enbart ensamarbete. Jag trivs med att ha kollegor, jobbet står för merparten av mitt sociala umgänge.

Nu jobbar jag inom barnpsykiatrin och får verkligen användning av mina erfarenheter och lär mig dessutom en massa nytt. Det är ett utmanade jobb och passar för en tid framöver. Såklart finns det fortfarande kvar en hel del idéer även om dem får förbli vilande på obestämd tid. Jag gillar numera att själva resan är livet och har blivit bättre på att leva i nuet. Att försöka kontrollera hur allt blir kan slänga sig i väggen. Jag kommer att fortsätta att blogga när lusten faller på. Hoppas att ni fortsätter att följa med på vår resa och tack från botten av mitt hjärta ännu en gång.

Written by 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.