Barnen har jullov och vi vuxna har semester i tre veckor. Många har frågat om vi ska åka någonstans med tanke på att vi är lediga. Det ska vi inte. Vi har inga som helst planer förutom några vardagliga aktiviteter såsom att gå på studiebesök till tilltänkta skolor för Matheo som börjar i förskoleklass nästa höst plus en och en annan provtagning på Barnmedicin och så vidare. Förutom det är det tomt i kalendern. Vi är bara hemma och pular och myser i vårt fantastiska hus. Vi gör vad som faller oss in och skiter i det som inte faller oss i smaken. Tex så skiter vi i att laga belysningen på den lilla toaletten utan nöjer oss med att den i alla fall fungerar ibland. Vi hamnar ofta framför den öppna spisen under någon filt. Julgranen är på plats och adventsljusstakarna lyser fridfullt i fönstren. Det är så skönt att glömma måsten och att bara vara i nuet. Tröttheten efter en hektiskt höst har börjat att göra sig påmind. När man aldrig stannar upp hinner man aldrig känna den. Jag tror att det är viktigt att stanna upp ibland och känna efter. Känna efter hur man mår och tänka efter vart man är påväg. Jag tänker att vi är inne på rätt spår. Jag ser fram emot ett nytt år och vad det har att bjuda på. Det jag mest tänkt på dessa stunder är hur lyckligt lottad jag är. Jag tänker med värme på det som Matheos lillebror utbrast häromdagen ”jag älskar min familj! Jag älskar mamma, pappa och Matheo”. Så okomplicerat och självklart men ändå långt ifrån alla förunnat. Så många är så ensamma.. Att ens barn verbalt kan förmedla dessa ord är heller ingenting att ta för givet. Jag känner precis som Milian, att jag också älskar min familj och alla de som ingår i den. Vi är inte perfekta men vi har varandra. Jag tänker också på det som en kär vän som går igenom en svår livssituation uttryckte med en bild på sig själv och sina barn ”När livet ljusnat”. Hennes ord beskrev på pricken mina egna tankar. Hon skrev vidare om insikten. Insikten om att det helt enkelt finns mer att glädjas över än att känna sorg för. Jag tycker att det är så vackert att få komma till denna insikt. Jag är så glad för hennes skull. Gamle Freud skrev i början av 1900-talet att sorg är en reaktion av olika slags förluster vad det än det må handla om. Det kan handla om förlust av en älskad person eller förlust av någon abstraktion som tagit dess plats som tillexempel frihet eller ett ideal. Att känna sorg är ingen sjukdom om den efter en tid är övergående och slutar i en förnyad förmåga att bli intresserad av omvärlden och att återigen skapa relationer. Alltså ”när livet ljusnar”. Ingenting i ens yttre verklighet är egentligen annorlunda, situationen är densamma men vår inre verklighet har blivit annorlunda i och med insikten som erfarenheten fört med sig. Att gå igenom ett sorgearbete kräver en hel del psykisk energi och ansträngning, det vet jag av egen erfarenhet. Att bli förälder är omvävlvande för vem som helst. Att bli förälder till ett barn som visar vara annorlunda skulle jag våga påstå är omän mer omvälvande. Jag var tämligen oförberedd på att mitt föräldraskap skulle innebära att börja med att sörja det föräldraskapsideal som i och med Matheos autism gick förlorat. Det var för mig obeskrivligt skrämmande känslor som uppenbarade sig inom mig att behöva sörja ett barn man inte fick när man fortfarande hade barnet hos sig. Ett barn som var fullt friskt och som såg ut som alla andra barn på utsidan men inte på insidan. Jag tror dock att det är ett måste att få sörja, känna ilska, avund, besvikelse och till och med hat för att kunna komma vidare. För att kunna acceptera sitt barn fullt ut så finns det inga halvdana lösningar. Att säga att man accepterar barnet kommer att genomskådas på direkten om det inte är genuint eller kommer inifrån. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag under inga som helst omständigheter accepterade situationen jag försatts i till en början, för då hade jag inte behövt gå igenom detta omfattande sorgearbete och hamnat i det svarta ”hålet” som jag gjorde. Jag kände mig sviken av livet. Men jag tog mig upp och även mitt liv ljusnade. Så till den grad att det till och med blev rikare än innan. Nu har jag insett att jag äger förmågan att se det ”lilla” i vardagen som jag tidigare tagit för givet. Jag önskar abslout inte mitt barn de svårigheter som autism innebär men jag är ändå tacksam över vad erfarenheten av att vara hans mamma fört med sig och hur den fortsätter att berika mitt liv. Den har öppnat nya dörrar till platser jag inte hade den blekaste aning ens existerade. Jag väljer att se det goda som livet har att erbjuda och inte allt det som inte blev. Gör man inte det så blir man bitter och går miste om så mycket. Jag väljer att se och glädjas över Matheos framsteg och inte vad han inte klarar av. Jag väljer också att känna tacksamhet för att mitt andra barn har helt anda förutsättningar än mitt första. Jag ser hur de kompletterar och lär av varandra. Jag väljer att stanna upp och se adventljusstakarnas vackra sken och att i stillhet lyssna till brasans lugnade sprakande om kvällarna när barnen väl sover sött i sina sängar. Det finns utan tvekan alldeles för mycket att glädjas över än att känna sorg för det är en sak som är säker. Det gör mig ont att se att det inte verkar finns utrymme för sorg i vårt samhälle. Visste ni att naturlig sorg numera patologiseras och räknas som en sjukdom i våra diagnosmanualer? Sorg ska alltså medicineras ”bort” med psykofarmaka! Känslor av ilska, vrede, avundsjuka och hat tillhör livet och att vara människa. Och dessa känslor ska alltså ”förbjudas” och gömmas undan! Konsekvenserna av det och vad jag tycker om det är en annan diskussion. Men jag tror i vilket fall som helst inte att de som inte får rätt förutsättningar att ta hand om sin sorg lutar sig tillbaka och känner ett inre lugn innan de somnar..

God jul & gott nytt år!

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.