När jag tänker på mitt liv kommer jag osökt att tänka på titeln “Kvinnor på gränsen till sammanbrott” (orginaltitel Mujeres al borde de un ataque de nervios) av den kontroversiella spanske regissören Pedro Almodóvar. Det är en historia fylld av lidelsefulla och passionerade kvinnor – och som titeln lyder inte minst på gränsen till nervsammanbrott. Jag ber er att inte lägga någon vikt vid att fokus ligger på kvinnor. Det hade lika gärna kunnat handla om män, inte allra minst när det kommer till Almodóvar. Han har inga tydliga gränser av vad som definierar eller skiljer varken det manliga från det kvinnliga och vice versa.

En film av Almodóvar är för er som inte än haft nöjet att ta del av hans konstverk så gott som alltid en emotionell bergochdalbana. Hans filmer inte bara skildrar våra starka passionerade och förbjudna känslor. Han drar sig inte heller för det melodramatiska, det extrema. Ena stunden skrattar man hysteriskt för att sedan dränkas av tårar av hopplösheten som förmedlas. Efter en fin, förhållandevis lugn helg vaknande jag upp till ett kaos denna mulna måndag. Hos oss är det tvärsnabba kast. Från euforisk lycka till bottenlös sorg eller våldsam aggressivitet som gäller. Jag skulle inte säga att jag mår psykiskt dåligt. Inte alls -men jag är ändå ständigt på gränsen till sammanbrott. Balanserar på den hårfina gränsen med huvudet enträget ovanför vattenytan. Helt utan marginaler. Andas in. Andas ut. Imorgon är en annan dag är mitt motto.

Matheo var arg och tyckte inte det var någon bra idé med skola just idag. Sparkade till Milian av misstag som var för nära. Han i sin tur blev vansinnig och fäktare tillbaka. Muttrade något i stil med om hur ful och dum hans bror var. Gällande deras rätt slående likhet kunde jag inte hålla igen, vilket såklart inte gjorde saken bättre i stundens hetta. Moget att strö salt i såren.

Klockan tickade på. Varför rinner tiden iväg så fort just på morgonen?! Taxichauffören hojtade utanför grinden om han skulle med idag. Till råge på allt hade ena medicinburken fått fötter och traskat iväg. Det blev droppen som fick bägaren att rinna över. Hjärtat började slå i allt snabbare takt. Käften torr som fnöske. Svetten som pärlande i pannan. Slet ilsket ur all överflödig skit i badrumsskåpet och kastade omkring mig. Det lågaffektiva förhållningsättet bokstavligt lös med sin frånvaro. Jag finkammade i våldsam takt hela utrymmet och fiskade tillslut fram burken som låg gömd under ett lönnfack. Fram med ett glas med vatten. ”Aaahh” samtidigt som vi gapade i kör för att kontrollera att han svalt ordentligt. Ropade i nästa stund ”Han kommer!” med lite för gäll röst till den vänlige, förstående taxichauffören som troget väntande in utanför grinden.

Det här är säkerligen ingen ovanlig situation i vilken småbarnsfamilj som helst. Skillnaden är att jag genom åren hur gärna jag än inte vill erkänna det tagit ordentligt med stryk av pressen som det betyder att ha ett autistiskt barn. Min tröskel för stress har successivt krympt, nära obefintligheten. Numera aktiveras mitt larmsystem innan jag hinner blinka. Det tjuter och blinkar och varnar. Bränslet får det av sina otaliga erfarenhet av tidigare katastrofer. Det gör mig rädd att ständigt stå vinglandes på ett ben för att försöka hitta jämnvikt. Rätt som det är trillar jag i marken.
Såhär kan man inte leva.
Någonting måste förändras. Och jag tror jag vet vad.

Written by 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.