Sista dagen är kommen på ”Funkisveckan”. Det betyder att vi spridit kunskap och medvetenhet om olika funktionsnedsättningar utefter förbestämda teman hela veckan lång på instagram. Det sista temat är ”Lifehacks” som betyder knep som underlättar i vardagen. Sanningen är den att hela vårt liv hänger på olika tillvägagångssätt för att i vi ska överleva. Underlätta i vardagen känns som en underdrift. Det handlar främst om att vi behövt utarbeta strategier i vårt bemötande för att undvika problemskapande beteende, såsom utåtageranden och sammanbrott. Det mesta är noga övervägt, vi lämnar få saker åt slumpen.
Jag ska berätta. Härom veckan skulle vi få besök av en hantverkare. Som de allra flesta vet kan man aldrig riktigt lita på när dessa människor dyker upp. Givetvis blev det nära inpå att Matheo väntades komma hem från skolan, vilket i sig är en ”risk” i och med att det är ett rutinavbrott.
Min mamma i sin tur ringde och ville bjuda mig på tårta som hon råkade ha hemma. Vi gjorde en snabb kalkyl att vi skulle ha en halvtimma på oss att fika och hinna städa bort alla spår. Matheo får inte äta tårta eftersom vi utesluter gluten och mjölkprotein ur hans kost. Det han inte får äta finns det inte en chans att vi tar risken att förvara hemma till andra familjemedlemmar. Matheo är som en spårhund. Givetvis älskar och då menar jag verkligen älskar han tårta som i att han tvångsmässigt söker efter prinsesstårtor på nätet dagligen. Att neka honom det och dessutom i slutet av veckan när energinivån redan nått sin botten för flera dagar sedan är ingen fight man någonsin vill ta med honom. Tro mig!
Det fanns massor av överbliven tårta som ”behövdes” förbrukas och såklart skulle ju den stackars hantverkaren som spenderande sin fredagseftermiddag hemma hos oss också ha sig lite tårta. ”Problemet” var att han var av den plikttrogna skolan att man gör färdigt innan man belönas. Han jobbade på, trots den frestande, generösa tallriken som ställts fram framför honom. Klockan tickade på, jag hade redan typ svalt min bit hel och sköljt ned den med skållhett kaffe i djupa klunkar med vetskapen om att det händer att taxin kommer tidigt även om så oftast inte är fallet. ”Varsågod” försökte jag med ett pressat leende och käften full av grön marsipan. Han tittade oförstående på mig och sa: ”Tack, tack!”. Till min fasa vände han sig om och satte på den högljudda golvmaskinen en vända till.
Tankarna rusade. Skulle jag överrösta maskinen och gapa för full hals ”ÄT FÖR FAN!” eller kanske hellre demonstrativt skyffla över tårtfanskapet till komposten, gömt under kaffefiltret?
Maskinen tystnade. Jag tog ett djupt andetag och sa som det var ”Du måste snälla äta för snart kommer min son!” Han tittade oförstående på mig och jag fortsatte: ”Alltså han älskar tårta och kommer äta upp din bit”. Jag hörde själv hur knäppt det lät och lade urskuldande till: ”Han har autism och får inte äta tårta men kommer göra det ändå”. Hantverkaren åt ”snällt” upp sin bit. Han måste ha undrat vad det var för dårhus han hamnat i. Matheo gjorde en storartad entré i samma stund som jag slet tallriken ur handen på den stackares killen och trollade ned den i diskmaskinen. Glad i hågen slet Matheo av sig varenda tråd framför honom redan i dörröppningen innan han hade hunnit kliva över tröskeln. Han skuttade spritt språngande naken iväg medan jag i min tur stekte tacofärs med en hand samtidigt som jag med den andra frenetiskt torkade ett sladdrigt tygstycke med hårfönen.
Jag vet allt för väl och Matheo vet att jag vet att dessa gamla shorts är de enda plagget herrskapet för närvarande använder i hemmet. Ingen idé att utmana ödet och propsa på att han tar på sig några av de andra ”sjuttielva” snarlika shortsen han äger.
Som ni kanske kan ana gör vi allt för att undvika att det blir ”fel” och eliminera ”onödiga” triggers som garanterat annars leder till sammanbrott och konsekvenser inte bara för Matheo utan för oss alla.
