Jag tror alltid att jag vant mig vid att leva det livet vi lever. Att det är som det är. Att det föll på vår lott att tackla oräkneliga utbrott. Förstörelse av hemmet. Ta emot sparkar o slag. Förbereda allt till absurdum för att det inte ska bli fel, vilket det ändå blir.
När vi lever i vår egen lilla bubbla och bara är tillsammans med familjen så känns det faktiskt riktigt ”normalt” och också ganska bra. Vi har ofta kul och skrattar och hittar på en massa bus. Vi utvecklas och erövrar världen i vår egen takt där tålamod är den viktigaste kryddan.
Det är när vi ”tvingas” ut ut vår bubbla och komfortzon som det blir påtagligt att våran verklighet krockar med andra människors verklighet och vardag. Idag var en sådan dag.

Vi bestämde oss för att ta oss ut från hemmet och gå en promenad för att få luft och röra lite på oss. Jag visade Matheo med bilder vart vi skulle gå och bilen var överkryssad med ett rött kryss. Han vill typ alltid ta bilen vart vi än ska. Redan där blev han missnöjd och ”klagandet” började. Sedan tyckte han att pappa tog för lång tid på sig att klä på sig. Lillebrors sura uppsyn över täckbyxor han inte ville ha hjälpte inte direkt heller humöret på traven. Matheo är som en tickande bomb. Han slog till mormor som kom för nära. Som så många gånger förr stegrade klagandet och övergick till att rulla hysteriskt på marken. Skrikandes och snorandes. Idag var pappa bättre rustad för att ”stå ut” och inte smittas av negativa affekter. Jag, Milian och mormor traskade på. Alejandro ringde efter någon halvtimma o sa att det var bättre men inte bra. Efter att ytterligare en tid hade gått var Matheos ilskestorm som bortblåst och hade övergått i ren skär lycka. Det är rätt uttröttande att hänga med i hans tvära kast. Jag förstår till fullo att man förr kallade autism för barnschizofreni! De känslostormarna är inte att leka med. Även om det finns en logik i Matheos beteende eftersom han upplever känslor så mycket starkare så blir jag ibland totalt dränerad. Han kan verkligen konsten att locka fram de allra mest ovälkomna känslorna hos mig. Dessa ”förbjudna” tankar har jag snällt fått lära mig att acceptera. Givetvis händer det att lillebror går mig på nerverna men det går inte att jämföra kalibern.

Efter ytterligare ett tag kunde vi iallafall ansluta och tillsist få en fin stund. Tillsammans. Alla fyra. Och mormor. Det är det vi får ta med oss att se tillbaka på. Första timman får vi helt enkelt radera för att orka. Hade vi inte gjort det så hade vi riskerat att bli sittandes inom hemmets väggar typ 24/7.
På vägen hem hade Matheo ingen brådska och lunkade i lugn takt fortfarande med pappa vid sin sida. De hamnade lite på efterkälken. Milian träffade på några förskolekompisar. De började leka och en av föräldrarna frågade om vi också ville följa med och kolla på när de eldade vid gamla bondgården lite längre bort. ”Absolut” så självklart och enkelt. Vi beundrade den mäktiga brasan, barnen lekte och fick hälsa på fåren. Vi vuxna kunde i lugnan ro samtala om ditt och datt. Det räcker att slänga ett öga då och då. Mer än så är det inte. Ett gäng 5,5-åringar som sköter sig själva. En självklarhet för många familjer. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin vänjer mig vid det. Att det kan vara så. Att det existerar! Missförstå mig inte, givetvis är jag tacksam för att ha ett barn utan omfattande särskilda behov. Det är verkligen inte alla förunnat.. Milian med sina behov tvingar gång på gång ur mig ur komfortzonen och det är både en fin, ovärderlig erfarenhet att få som förälder men också en väldigt sorglig. Jag får liksom ett smakprov på hur det är i ”vanliga” familjer. Hur enkelt, självklart och okomplicerat det kan te sig. Jag bjuds in och får vara del av den gemenskapen och jag trivs. Jag stormtrivs! Problemet är att jag inte hör hemma där. Eftersmaken blir bitter och bryts abrupt när verkligheten snabbt gör sig påmind. Jag kan fortfarande bli oerhört ledsen när jag tänker på hur vi hade kunnat ha det om inte autismen styrt hela livet med järnhand. Tack och lov har jag ingen möjlighet att stänga in oss i våran bubbla med tanke på Milian. Hade jag inte haft honom är jag nämligen säker på att det är precis det jag hade gjort! Jag hade gått ”all in” och löpt linan ut.

Bara tanken på min fina, älskade, kloka lilla ”storebror” hjälper mig att rida ut stormarna och försöka tämja den ständigt aktiva vulkanen. Jag hoppas att det med tiden kommer att kännas enklare, att den bottenlösa sorgen lämnar mig ifred med sin bittra eftersmak. Att jag en dag kan röra mig obehindrat mellan dessa skilda världar. De berikar och har bägge mycket att lära om livet. Var och en på sitt sätt.

Written by 

3 thoughts on “Skilda världar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.