Sedan Matheo började skolan så har det fungerat så himla bra. Varje dag har det varit en fröjd att öppna kontaktboken och ta del av hans innehållsrika dagar. Simning, musik, arbetspass, lekterapi, teater, bio och utflykter för att nämna några aktiviteter. Givetvis med tillhörande bilder. Han älskar att bläddra igenom boken och titta på vad han gjort. Lisebergsbesöket i höstas är en favorit. Jag har med handen på hjärtat ”dragit” mig för att komma till skolan för att jag har varit rädd för att bli besviken på hur de jobbar. Det har känts för bra för att vara sant helt enkelt. Mina farhågor har handlat om att Matheo lever rövare och har en kravlös tillvaro där han tillåts ”härja” fritt och inte lär sig någonting. Som tur var så fick jag inte alls det intrycket efter den intensiva skoldagen en onsdag i december. Matheo går faktiskt i skolan, han går i första klass i en sk ”kommunikationsklass” som det heter. Matheo ska egentligen gå i förskoleklass men eftersom det inte finns inom särskolan så sökte vi dispens att börja skolan ett år tidigare. Det är han och fyra andra elever. Det var ingen nyhet att samtliga elever i hans klass har autism. Jag har inte fått det konstaterat, skolan har givetvis tystnadsplikt. Men med min erfarenhet av frenetiskt observerande av småbarn så scannar jag av det i ett andetag.

Jag åkte taxi tillsammans med Matheo till skolan för att inte ändra på hans rutiner. Matheo tyckte att det var lite skumt att morsan skulle med men var på gott humör. Det var ovant för mig att komma dit. Eftersom han åker taxi så är jag i princip aldrig på skolan. Matheo tog mig i handen och ”visade” vägen till sitt klassrum. Han hälsade glatt på sin lärare i dörren och hängde prydligt upp sin jacka på kroken och ställde skorna i skostället. Han flyttade ena skon någon millimeter och synade dem innan han var färdig. De stod ”perfekt”, han har millimetersyn. Check. Han har lärt sig att ta ansvar över sina kläder. Hemma slänger han jacka och skor i en hög innanför dörren.. Han gick in och satte sig på ”sin” plats inför morgonsamlingen. Jag satte mig tillrätta på den utställda stolen intill barnens platser. Matheos lärare kontaktade mig några dagar innan mitt besök för att reda ut detaljerna om tex vart jag skulle befinna i rummet under deras aktiviteter, vem som ansvarade för Matheo osv. Den tanken hade inte ens slagit mig. Jag blir så upprymd när andra tänker! Jag är så van vid att jag, ensam ansvarar över allt gällande mitt barn. Och ensam är INTE stark..

Tanken med mitt besök var ju att se hur Matheo har det och hur en skoldag ser ut så då är det ju lämpligt att hålla sig i periferin. Sagt som gjort. Jag imponerades över att Matheo eller ja faktiskt samtliga barn satt mer eller mindre stilla och deltog under samlingen i över 30 minuter! Matheo tyckte att det var så roligt! De gick igenom dagen med bilder och tecken, vilket barn som skulle ha vilken assistent mm. I Matheos klass så roterar de barn/assistent För varje skoldag. Enligt skolan så har Matheo en bra relation till samtlig personal. Sedan var det dags för sång. De sjöng och tecknade till allt. Matheos lärare hade en påse med olika föremål. Barnen fick i tur och ordning välja ett föremål i påsen utan att se innehållet. Det var härligt att se att han var så med på noterna och visade intresse. Sedan var det dags för frukt.

Efter det stod det ”idrott” på schemat. Idag var det dags för ”utegympa” och bingo. Matheo tyckte att vi hellre kunde ta vårat pick och pack och åka hem istället. Han visade med hela sin kropp, pekade och stampade i marken. Han gastade ”där” och pekade åt andra hållet när idrottsläraren kom. ”Vi ska vara kvar i skolan” förklarade jag lugnt. Det var en allt annat än rofylld stund utomhus. Jag har kommit på att Matheos humörsvängningar inte enbart beror på hans autism utan att han även måste ha ärvt envisheten från sin mamma. Ja, man får vad man förtjänar eller vad man nu brukar att säga. Varje barn fick en ”bingobricka” där man skulle hitta föremål i naturen och kryssa av. Matheos logiska tänkande är en av hans starka sidor, trots hans minst sagt dåliga humör lade han och prickade såklart rätt på samtliga föremål som blomma, grässtrå och kottar mm. Att det blev ”Bingo” bekom honom inte nämnvärt mer än att han ansåg att då kunde vi väl äntligen åka hem?! ”Vi ska vara kvar i skolan..”. Jag undrade med en medlidsam blick riktad till hans assistent för dagen om han ofta är såhär. ”Nej, väldigt sällan” svarade hon. Skönt, tänkte jag. Tänk att det kan bli så svårt för honom när rutinerna bryts i detta fall i och med min närvaro.

Vi gick in i klassrummet igen och det blev dags för ”arbetspass”. Matheo går i sk ”träningsskola” vilket betyder att han läser ämnesområden istället för ämnen. Ämnen finns också inom särskolan. Man brukar säga att inriktningen ämnesområden är avsedd för elever som inte kan tillgodogöra sig hela eller delar av utbildningen i ämnen. Istället för enskilda ämnen omfattar undervisningen fem ämnesområden: estetisk verksamhet, kommunikation, motorik, vardagsaktiviteter och verklighetsuppfattning. På Kannebäcksskolan finns både ämnesområden och ämnen som i den vanliga skolan. Om han kan läsa ämnen längre fram återstår att se. Tycker det är lustigt att man inom särskolan brukar göra indelningen om det är ämnesområden eller ämnen som är aktuellt utefter grad av intellektuell funktionsnedsättning. Lindrig intellektuell=ämnen medan måttlig och svår intellektuell funktionsnedsättning =ämnesområden. Matheo som då anses ha en lindrig intellektuell funktionsnedsättning ska ju egentligen läsa ämnen. Det är dock alldeles för svårt för honom med tanke på hans autistiska svårigheter. En elev med endast en intellektuell funktionsnedsättning av lindrigare typ har det svårt med det teoretiska såsom att läsa och skriva osv. Det tar längre tid att lära och måste repetera vad man lär sig mycket MEN de kommunicerar för fullt och visar intresse för andra människor. Att vilja lära och behaga andra är en egenskap som är medfödd för de allra flesta. Alla utom de med autism då (givetvis i varierande grad). Det är komiskt att grundskoleförvaltningen tyckte att Matheo dessutom kunde gå i vanlig förskoleklass för att han ”bara” har lindrig intellektuell funktionsnedsättning, givetvis utan att ens ha träffat honom. Uppgifterna i sig kanske inte är för svåra rent teoretiskt i förskoleklass men för att vara på den säkra sidan så ska man lyckas med att motivera honom till att ens försöka göra just de uppgifterna. Att få någon med autism att göra någonting överhuvudtaget som de inte ser någon mening med tror jag att ni som läser denna blogg förstår inte är det enklaste. I Matheos fall är han intellektuella funktionsnedsättning inte det centrala i hans svårigheter utan det står autismen för. Jag ska ge er ett exempel. Matheo lärde sig snabbt med en av våra inneboende när hon flyttade in att hon ofta åt glass. Matheo älskar glass. Efter diverse ”stölder” så fick vi låsa dörren där frysen finns. Vi gömde alla nycklar. Jag hittade ändå spår av glasspapper och såg att dörren stod på glänt med en nyckel i. Jag förstod inte hur han fått tag i den men tänkte inte mer på det. Dagen efter berättade tjejen att det inte gick att låsa badrumsdörren längre för att nyckeln var borta. Matheo som aldrig brukar använda det badrummet hade alltså ändå snappat upp att det var en nyckel till den dörren och Voilá lyckats öppna dörren. Har han tillräckligt med motivation till någonting så är det inga problem med hans tankemaskin. Min poäng är att det händer att Matheo utför relativt komplicerade uppgifter. Det verkar som om alla gravt autistiska barn som inte är verbala eller inte kan rikta sitt tal får diagnosen lindrig intellektuell funktionsnedsättning som tillägg. Jag vet en liten pojke i min närhet som lärde sig att läsa på egen hand vid drygt två års ålder men inte kan rikta sin kommunikation eller använda sina kunskaper ändamålsenligt i sin vardag. Han fick samma diagnoser som Matheo. Frågan är om hans kognitiva funktioner egentligen är nedsatta eller om det bara är autismen som i sig är genomgripande störning i utvecklingen som ställer till det? Vi tänker sällan på vilken avgörande roll som våra sociala färdigheter har i all typ av lärande och utveckling. Barn med autism ”missar” tex mycket ”gratis” kunskap för att de kan sakna förmågan till att härma andra barn och har en nedsatt lekrepertoar. Därmed inte sagt att de inte kan lära. Det är så många komplexa processer som vi tar för givet och inte tänker på förrän det kommer till våra barn med autism. Språket är en annan sådan. Att tala är komplicerat och svårt, visste ni att ca 100 muskler är involverade och flera områden av hjärnan när vi producerar tal. För de allra flesta sker detta automatiskt men för barn med autism och/eller språkstörningar och andra funktionsnedsättningar så kan det bli kortslutning. Många med autism beskriver det som att de är ”fånge” i sin egen kropp. De vill utrycka mer än vad de har förmåga till.

Jag brukar svara andra när de undrar om Matheo är i rätt skola att han är det. Med det menar jag att det finns ingen annan skolform än vanlig skola och särskola och förut ”räckte” det ju med att vara autistisk för att få gå i särskolan. Det är en hemsk tanke att bara tänka att Matheo skulle behöva gå i vanliga skolan..

På arbetspasset gjorde Matheo övningar som han gjort tidigare med mig. Han gjorde oralmotorisk träning, dvs tränande på olika språkljud med en pedagog. Han sorterade djur efter kategori och tecknade och namngav dem och jobbade med material från ”babblarna”. Ingenting var nytt. Det som däremot var nytt för mig var att han gjorde samtliga övningar frivilligt! han tog till och med initiativ. Det var någonting helt nytt för mig att se den där levande lilla gnistan i hans ögon när han jobbade. Han lärde sig färgerna när han var 2,5 år men nu pekar han på dem och tecknar och säger färgerna. Inte för att han måste utan för att han vill. Jag har tragglat och tyvärr många gånger tvingat honom att genomföra uppgifter. Jag har lirkat och mutat honom. Nu räckte det med socialt beröm. Det var underbart att se! För andra låter det säkert inte så storslaget men för oss är det ett stort framsteg. Jag har många gånger tvivlat på hur mycket gott det egentligen fört med sig de åren när jag jobbade som mest intensivt med Matheo. Givetvis ser jag en nytta och utveckling med allt arbete men det har också haft en baksida av att både han och jag mått oerhört dåligt av alla krav.

Efter det blev det dags för lunch. Matheo äter nu i matsalen. Tidigare satt han tillsammans med en annan elev och vuxna i sitt klassrum för att det blev för stökigt. Vi var lite tidiga till maten. Matheos klass brukar äta när merparten av barnen ätit färdigt så vi fick stå och vänta en stund. Jag blev genast nervös men till min förvåning väntade Matheo utan problem. Assistenterna berättade att de tränat mycket på att vänta. Tänk på hur mycket tid vi egentligen spenderar i livet på att vänta! Matheo ”tjatade” inte om knäckebröd som han brukar. Han satt snällt på sin plats och väntade på när personalen hämtade hans mat. Matheo har specialkost både vad det gäller maten som serveras plus att den är gluten- och mjölkfri. Han är mycket selektiv med vad han äter. Skriver mer om varför han äter gluten- och mjölkfri kost i ett annat inlägg. De flesta barnen kring Matheo hade sin egen kost och åt olika maträtter. En assistent berättade att Matheo nu accepterat att han får ett knäckebröd efter att han ätit och att han klarar det efter att det tränat och varit konsekventa. Det är så himla skönt att det är såpass personaltätt och att de har tiden att kunna vara konsekventa. I Matheos klass är de fyra elevassistenter, en lärare och nu denna terminen ännu en lärare. Det tackar vi för! Hoppas inte att politikerna anser att vi ska spara in på barnen med störst utmaningar också. Personalen kring Matheo är fantastiska med ett tålamod av guld. Det är varma och kärleksfulla mot barnen och man märker att de har stort intresse av att vilja förstå sig på dem för att hjälpa dem att utveckla sina förmågor på bästa sätt.

Nästa lektion efter rast och lite gungande utomhus så blev det dags för ”slöjd”. Syslöjd närmare bestämt. Denna dagen skulle barnen julpyssla. Barnen skulle sortera ut olika färger och klistra på små bitar av tyg på olika figurer i papp. Matheo skulle göra en snögubbe. Sagt och gjort, han grabbade tag i en handfull vita små bitar och klistrade på alla i ett svep på sin snögubbe. Sedan var han färdig. Han är inte dum den ungen!
Skoldagen började att lida mot sitt slut. Matheo gick över till fritids som ligger intill hans klassrum medan det blev utvecklingssamtal för mig med Matheos lärare. Matheos lärare heter Ann-Louise och är utbildad specialpedagog och lärare. Hon är ny på skolan och jag träffade henne först när skolan började i höstas. Jag gillade henne direkt. Mitt intryck av henne är att hon är en varm och ödmjuk person som vet vad hon sysslar med. Hon pratade så respektfullt och fint om Matheo och om hur han utvecklas att jag fick tårar i ögonen. Jag är så glad att han fått henne som lärare. Vi satte upp mål för Matheo inför vårterminen. Skolan har sina idéer och tankar om hur de ska jobba vidare i klassen. Jag är med på allt. Det viktigaste för mig är att Matheo trivs och får förutsättningar för att utveckla sin kommunikation. Allt annat är en bonus! Stärks hans samspel och uttrycksförmåga så banar det vägen för vidare lärande i livet inom fler områden.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.