Jag fick ett sent återbud av en patient så vad gör jag då? en hel timma av fritid! jo jag skriver en blogg av vad jag haft med mig idag. Jag har jobbat, skrattat, pratat lite allvar men det har funnits där..

Jag tänker att alla barn berörs av situationen inom barnomsorgen. Jag syftar på att det är för stora grupper, för få pedagoger och knappa resurser inom förskolan. Spara, spara, spara tycks vara ledordet inom kommunal verksamhet.

Detta påverkar givetvis pedagogernas arbetsmiljö och barnen i hög grad negativt.  I förskolans läroplan står det: ”Utbildningen i förskolan ska lägga grunden för ett livslångt lärande. Den ska vara rolig, trygg och lärorik för alla barn..”.

Redan efter att ha läst dessa första rader av förskolans uppdrag så förstår vem som helst att det är en omöjlighet att uppnå denna utopiska målsättning. Det hade det inte behövt vara men är det så som skattepengarna fördelas så blir det kontentan. Jag menar hur är det möjligt som skolverket vidare skriver ..”att alla barn ska känna sig trygga, har roligt och lära sig att bli aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar” i dessa knapra tider?

På vår förskola är pedagogerna fantastiska med sitt engagemang. De vänder och vrider ut och in på sig själva i sina försök att försöka få ihop en olösbar ekvation. Inte sällan skulle jag vilja påstå att förskolans uppdrag hamnar på villovägar och de istället får ägna sig åt att släcka bränder som att flytta runt personal när de inte får in vikarier. Och brinner det gör det vill jag lova! Ärligt skulle jag förstå om de kastade in handduken och istället gick hem. Gav upp..

Idag när jag kom till förskolan fick jag nog! Hela veckan har de varit underbemannade, alltså mer än vanligt. Det har varit typ en ordinarie på Matheos avdelning och jag har gjort mitt bästa för att hämta tidigare. Att vara fyra pedagoger totalt på 22-23 barn där dessutom (minst) ett barn kräver fullständig tillsyn och styrning av en pedagog under hela sin vistelse är att vara underbemannade! Ni ska veta att de inte ens är full styrka några längre stunder under dagen. De ska ha rast, planering, enskild dokumentation, någon slutar dessutom tidigt, en annan börjar senare eller jobbar sent. Egentligen är ”standard” att de bara är tre pedagoger på denna skara barn. Det står i skollagen att barnen ska ha en lämplig sammansättning, de anger riktmärken men resten kan ni ju räkna ut själva. På Matheos avdelning är det en extra pedagog med tanke på Matheo. Ni ska veta att det inte är någon självklarhet att det sätts in mer personal bara för att ett barn råkar ha speciella behov. Jag har sett mängder av barn med behov (har spenderat oändliga timmar med tanke på M) på vår förskola med men oftast utan diagnoser. Detta betyder såklart inte att dessa ungar för den sakens skull kräver mindre av pedagogerna.

Vi har haft ”tur” att vår speciella kille blir en fara för andra men även för sig själv när han blir otrygg och omgivningen inte förstår sig på honom. På så vis har det ”möjliggjort”en fjärde pedagog. Har man ett barn med ”bara” speciella behov men som inte är utåtagerande är det inte lika ”lätt” är min erfarenhet. Ett barn som inte gör något väsen av sig själv får inte sällan gå igenom sina förskoleår utan att varken ha roligt, känna sig trygga eller för den sakens skull lära sig någonting nämnvärt..

Mitt hjärta blöder för dessa arma barn som kanske inte har föräldrar med förmågan att kräva sin rätt. Med tanke på den röriga veckan har Matheo varit orolig när han kommit från förskolan. Han har varit retlig, trött och sovit oroligt. Matheo ”tål” inte att bli överväldigad av för mycket intryck och nya personer. När han är i obalans går det ut över hela familjen, stackars lillebror gör bäst i att hålla sig undan och vi föräldrar backar och gör samtliga moment så kravlösa som möjligt. Det är vedervärdigt att se honom lida.

I morse började det redan med att han inte ville ta på sig kläderna eller följa med ut i bilen. Medicinen ska vi inte prata om.. Han protesterade även mot att gå ur bilen vid  förskolan och när han väl kom ut ville han bli buren (vilket inte hänt på flera månader). Väl på avdelningen tittade jag frågande efter någon av Matheos pedagoger men utan resultat. Det fanns bara två vikarier som inte hade en aning om när eller ens om någon ordinarie skulle komma. En av dem försökte välmenande att lugna mig och sa att hon visst känner Matheo då hon varit på avdelningen innan. Det handlar inte om någonting personligt mot någon av vikarierna som jag påpekade MEN jag lämnar inte under några omständigheter Matheo till två vilt ”främmande”. För Matheo tar det inte DAGAR att lära känna någon det tar ÅR! Min åsikt är att det inte är tryggt för några barn, oavsett behov men för Matheo är det förenat med katastrof. Hans lillebror kan hålla ihop sig trots några okända ansikten. Med Matheo är vi totalt beroende av andra personer som känner honom väl och kan tyda hans signaler. Detta blev jag barskt påmind om imorse.

Tänk hur vi människor fungerar och hur snabbt vi anpassar oss och vänjer oss! För några år sedan skulle det varit en ren omöjlighet att jag ens skulle kunnat haft ett arbete med tanke på vår situation. Det var total kaos hemma! Matheo mådde inte bra. Jag mådde inte bra. Ingen mådde bra. Han bara skrek. Sov inte. Åt inte. Jag kunde inte ta mig utanför hemmets fyra väggar med bägge barnen. Att gå och handla var inte ens att tänka på. Träffa andra överhuvudtaget var totalt uteslutet. Han förstörde allting i hemmet. Tuggade sönder saker och välte möbler. Herregud vi hade inte ens några blomkrukor i fönstren på flera år! det har jag nästan glömt. Hela vår tillvaro gick åt till att endast ta oss igenom dagen. Att överleva.

Vändpunkten blev när det började fungera för Matheo i förskolan. När jag kunde lämna honom 25 timmar i veckan då jag var föräldraledig med lillebror. Jag kunde sova när lillebror sov, och jag kunde ta en dusch innan det var dags att hämta på förskolan. Det viktigaste av allt var att jag kunde gå till min terapi och ”fixa” mig själv innan jag kunde tänka klart och ta itu med Matheo. Jag är oerhört tacksam gentemot mina föräldrar och även Pia som passade lillebror och möjliggjorde detta.

Anledningen till att det fungerade på förskolan var för att Matheo med tiden knöt an till en av pedagogerna, Helena. Helena var en av tre som arbetade på avdelningen där Matheo började när han var drygt ett och ett halvt år. Jag minns att jag var livrädd för att bli ”påkommen”. Att någon av pedagogerna skulle ta mig åt sidan vid hämtning eller lämning och säga att ”det var någonting fel på mitt barn”, vilket jag starkt anade. Detta hände aldrig. Jag minns ett utvecklingssamtal med Helena på vårterminen där hon sa så mycket positivt och vad som hade hänt med Matheo. Jag berättade att han skulle utredas när han precis fyllt två och att han efter den sommaren med största sannolikhet skulle få en autismdiagnos..

Helena fortsatte att att arbeta med Matheo efter sommaren. Nu med vetskapen om hans diagnos. Det fungerade bättre och bättre för honom på förskolan. Med Helena. När hon inte var där blev det ofta ”dåliga” dagar och hände incidenter som att Matheo bet andra barn eller var otröstlig. Jag kämpade med näbbar och klor för att Helena skulle få lov att ansvara för Matheo och det var många turer fram och tillbaka som handlade om att ”alla” pedagoger skulle hjälpas åt med honom. Det skulle vara ”rättvist” mm. Tillslut gick det igenom. Genom erfarenhet blev det tydligt att Matheo betedde sig på ett sätt med Helena och på ett helt annat sätt med andra. Han kände sig trygg med henne. Och hon med honom. För en utomstående kan det ha sett ut som om hon hade det ”enkelt” och bara hade ett barn tillskillnad från de andra pedagogerna. Trots att Helena spenderade mycket tid med Matheo så hade hon aldrig bara honom som ansvar. Aldrig någonsin. Det förväntades inte helt otippat av Helena från alla håll och kanter att hon skulle vara med och släcka bränder även om det enligt min mening är fullt tillräckligt att ”endast” följa Matheo. Hela Matheos förskolevistelse, hela vårt liv var beroende av att Helena var på plats. Var borta fick han oftast stanna hemma..Stackars Helena, så beroende vi var av hennes närvaro att hon till och med satt hemma och vabbade med sin egen son med dåligt samvete.

Ni ska bara veta hur mycket anpassningar Helena gjorde och hur många steg före hon låg för att det skulle flyta. När Matheo började ”intensivinlärningen” var det självklart att Helena ansvarade även för träningsdelen på förskolan. Hon hade tidigare arbetat med ett barn med autism och ville lära sig mer. Hon var med från början till slut. Inte bara på den träningen. Hon tog tålmodigt emot alla mina andra idéer om alternativa träningar, teorier om kost, bemötande, förhållningssätt you name it. Helena och jag hade tät kontakt. Även fast hon knappast hade tid, så tog hon sig tid ändå. Även om hon knappast hade tid att göra alla de övningar hon ville med Matheo så gjorde hon ändå sitt bästa för att han skulle lära i förskolan och inte bara förvaras.

Jag kan inte med ord beskriva vad Helena och hennes engagemang betytt för vår familj. Bara att hon skickade ett SMS eller MMS när någonting hade FUNGERAT gör mig rörd. Jag minns när vi hade börjat med PECS och han på helgerna gick och hämtade hennes bild och gav till oss. Det är den renaste kärleksförklaringen; att han ville vara med henne. Helena var den första personen utanför familjen som Matheo skapade en relation med. Det är stort. Underbart. Men hon var inte den sista. Tack och lov!

Helena följde Matheo genom tre avdelningar i takt med att han blev äldre. Sent i våras fick vi besked om att Helena inte skulle följa med till Matheos sista avdelning på förskolan. Jag blev paff och tänker i efterhand att jag nog tog henne för given. Trots att Matheo genom åren kommit att utveckla relation till fler pedagoger  (till och med till en på avdelningen bredvid) och vi inte  längre var lika beroende av Helena kände jag stor oro för hur det skulle bli utan henne. Det spelade ingen roll att hon var kvar i huset. Hon har stått för så mycket mer än att ”bara” vara Matheos pedagog. Hon stod för den livsnödvändiga tryggheten. Det var visserligen ingen katastrof när hon var ledig numera men ändå.. De andra pedagogerna axlade Matheo och redde ut när det stormade. Det märks så tydligt även på dem att de accepterar Matheo precis som han är och hyser varma känslor för honom liksom han för dem.

Det har blivit en vana att känna sig trygg vid lämning därför reagerade jag nog så starkt idag. All trygghet som det tagit år att bygga upp tog mindre än en vecka att rasera. Jag kände hur pulsen steg och paniken började att komma. Jag stegade sårad igenom lillebrors avdelning i myskläder och oborstat hår där de satt och åt frukost i riktning mot förskolechefens kontor. Eftersom Matheo vaknade två timmar innan man vanligtvis går upp tänkte jag att det var bäst att lämna barnen innan jag gjorde iordning mig och skyndade iväg till jobbet. (Jag ser alltså inte alltid ut så var min poäng.) Hon satt i samtal med en av lillebrors pedagoger när jag knackade hetsigt. Jag tänkte på att det nog inte meningen att vårdnadshavarna ränner inne på personalens territorium med tanke på de genomskinliga glasdörrarna. Jag har tillskillnad mot de flesta föräldrar hängt en del där, vi hade tex Matheos handledning flera gånger i månaden i personalrummet. Annat är det på socialkontoret där vi minsann har tonade rutor och kodlås in till kontoren.

Efter att jag inte blivit insläppt genast bankade jag hårdare. Helena tittade utforskande på mig längre bort i korridoren ”Vad händer?” ”Katastrof” eller någonting i den stilen muttrade jag sammanbitet. ”Inga ordinarie”. Dörren öppnades och förskolechefen tittade förvånat på mig. ”Jag tar hem honom, han fixar inte detta!” gastade jag.  Jag vände jag på klacken och stegade iväg samma väg som jag kommit genom lillebrors avdelning för att hämta Matheo. Matheo satt och åt sitt ”vanliga” runda knäckebröd med smör och jag viskade till honom att vi skulle gå hem igen. Han satte upp handen, vilket betyder ”stopp” och tuggade förstrött vidare på sin macka. Helena dök upp från ingenstans och satte sig med oss på en av ”mini” pallarna vid det lilla bordet. Jag fattar förresten inte hur de orkar sitta och äta sina pedagogiska måltider ihopkrupna dag efter dag vid möbler som är anpassade för småfolk runt en meter. Bara det borde de kompenseras för!

”Jag stannar med Matheo” sa hon lugnt. Förskolechefen dök upp och bad om att få prata med mig. Jag stegade för tredje gången gillt igenom lillebrors avdelning i släptåg med förskolechefen utan att lillebror ryckte på ögonbrynen eller anande oråd. Förskolechefen sa att hon förstod min reaktion, bad om ursäkt och menade att hon skulle lösa situationen. ”Om Helena är där kan han stanna” sa jag och passerade ännu en gång lillebrors avdelning där de nu var färdiga med frukosten. Jag sa ”hejdå” och tittade på Matheo genom fönstret där han belåtet satt kvar vid det lilla, fjuttiga bordet tillsammans och skrattade med Helena.

I bilen fick jag hålla tillbaka tårarna. Det gjorde så jäkla ont att bli varse om hur vår vardag hänger på en skör tråd och hur vi är totalt beroende av andra för att kunna upprätthålla inte bara vår vardag, utan hela vårt liv.

 

 

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.