Det har varit en underbar ledig helg. En bättre helg än vad jag kan minnas. En stor och viktig helg för vår familj.

Så, kanske ni undrar vad i allsin dar är det som har hänt? Har vi vunnit på lotto måntro? Eller har Matheo kanske helt ”out of the blue” börjat att prata?

Nej ni, inget av detta ovan har inträffat. Inte än. Och det gör ingenting. Ingenting alls. Det är inte de stora, spektakulära händelserna som är av högst vikt för mig i livet, även om det givetvis inte skulle skada att vinna på lotto eller att Matheo överraskade oss helt upp och ned med att uttrycka sina känslor.

Det viktigaste för mig är att trivas med vardagen. Att trivas med vardagen betyder inte att vara så där jävla-skit-lycklig stup i kvarten som alla på Facebook och Instagram verkar vara. Inte alls som känslan när man är nykär och det pirrar i magen. När man tillskriver sitt kärleksobjekt de allra mest fantastiska egenskaperna och det inte finns några som helst hinder. För någonting. Vilken utopi. En angenäm utopi, absolut men där slutet skymtar inom rimligt räckhåll. Jag säger luttrat med glimten i ögat som Mikael Persbrandt: ”Lycka är jävligt överskattat man får vara nöjd om man är lite glad ibland..”.

Att trivas med vardagen är att ha ett rikt liv tillsammans med nära och kära för mig. Att dela både det som är gott och att finnas där för varandra när det inte är fullt så gott. Att trivas med vardagen är för mig att vara nöjd med grundstenarna eller själva ”stommen” i sitt liv som vem man spenderar det med, vart och syftet till varför man gör det. Det är inte mer komplicerat än att vara med människor som får en att må bra.

Det är det små ögonblicken eller händelserna som är livet. Som när man vaknar som ett ras på morgonen efter att ha lagt sig allt för sent ännu en kväll. En sådan där morgon när man känner att man helst av allt bara velat dra täcket över huvudet och skita i allt vad ansvar heter och ändå lyckas bli på gott humör då två små sömndruckna, varma kroppar omfamnar en och dränker en med kärlek. Eller som när tvätten hopar sig, disken svämmar över och dammråttorna dansar i hörnen, (oftast mer än så hemma hos oss) den sk osencurerade vardagen. Det är precis detta som kallas livet och att tillsammans (ibland så!) ta tag i eländet och ha kul, varför inte berätta några roliga historier samtidigt som röran försvinner? Det är lycka att ”vara lite glad ibland” som att skratta bakom berget av lakan som ska vikas.

Vad som gjorde vår midsommarhelg fantastisk var just av denna art. Staketet (halleluja!) stod äntligen klart i torsdagskväll (givetvis med några provisoriska lösningar kvar som ska åtgärdas snarast..). Så fredag morgon efter diverse kärleksförklaringar var det bara att slå upp dörrarna på ”Fort Saavedra Odbom”. Vi intog vår frukost i ett inte alltför pjåkigt väder på uteplatsen. Normalt sett äter vi oftast inomhus eftersom Matheo inte sitter mer än två minuter och det bara leder till stress för oss att äta springandes efter honom.

I alla fall dukade vi fram frukosten på uteplatsen och satte oss ned och bara njöt av lugnet. Jag tänkte med hjärtat i halsgropen när jag kvickt fyllde på kaffekoppen i köket att ungen kanske ändå lyckats ta sig ut under hela de 30 sekundrarna jag varit borta. Bäst att se efter..

Nope! Matheo sysselsatte sig för fulla muggar med klätterställningen i trädgården.

Vilken lättnad. Vilken lycka! Jag kunde knappt tro att det var sant när jag lade mig ned på uteplatsen och lät solens varma strålar värma de annars väl stackars undangömda delarna av kroppen som inte sett solljus på väldigt lång tid. Kanske skulle vi våga hoppas på att han håller sig innnför stängslet?

Såklart så blev jag rastlös efter en stund. Medan Alejandro för första gången sedan vi flyttade till Snarberget satt på vinden och komponerade musik började jag att rensa ogräs. Barnen lekte nöjt i trädgården och allt eftersom tiden förflöt slappnade jag av och letade inte efter Matheo förrän jag inte sett honom på i allafall två minuter. Samtliga gånger hittade jag honom antingen på framsidan eller på stugans baksida. Phu han hade inte tagit sig ut och rymt.

Vi deltog sedan i det årliga midsommarfirandet på Kättilröd 4 H gård. Matheo vägrade lämna bilen till en början men tyckte det var ok när det blev fika och dags för ponnyridning. Mille dansade kring midsommarstången och vi träffade några vi känner innan det blev dags att dra sig hemåt till fortet igen. Mille somnade utslagen i bilen och jag och Matheo vilade på soffan och kollade på Netflix medan Alejandro och Axel grillade. Vi käkade ännu en måltid i lugn och ro på uteplatsen. Jag och Mille låg sedan i soffan och kollade på ”Frost”. Matheo badade, gungande och klättrade förnöjt på utsidan i mitt synhåll. Det slog mig hur stort det var att vi kunnat se en film från början till slut som Matheo inte valt. Han ”snöar” fast i filmer och eftersom hans annorlunda perception gör att han koncentrerar sig på detaljerna istället för på helheten så tar det ett tag innan han kommer igenom en film. Han kompromissar inte under några som helst omständigheter. Nu var han så upptagen att han fann sig i att då och då kika in till oss och se vad bi hade för oss. Dagen slutade med att vi lade oss riktigt tidigt.

Lördagen och söndagen fortsatte i samma anda som midsommarafton. Alejandro gjorde mer musik och barnen fortsatte med sitt. Jag rensade och rensade, klippte gräs och klippte gräs, lyssnade färdigt på en 12-timmars ljudbok och brände ryggen och knävecken i solen. Det matchar fint tillsammans med mina blödande, valkiga händerna på vårt bröllop nästa lördag. Jaja, det är ju bara ett av de ”stora” ögonblicken i vårt liv. Så vad gör det om hundra år..

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.