Ibland står inte ens den bästa ut. Ibland är även den bästa rungande trött. Ibland finner inte den bästa någon käck lösning att rå över situationen.
Jag pratar om när det brister. När kraften och orken tagit slut. Tålamodet som lyser med sin frånvaro. Om det där gångerna som ilskan och bitterheten bubblar upp och tillåts härja fritt.
Den där inneboende ilskan som ligger väl inkapslad och skyddad. Den som sällan ser dagens ljus.
Idag var en sådan dag. Slutkörd psykiskt efter en intensiv seminariehelg och med på tok för lite sömn kom jag hem till en stämning där ångesten och frustrationen låg som ett tjockt töcken. Jag kände instinktivt bara för att vända i dörren. Försvinna. Ta bilen och åka någon annanstans.
Givetvis tillät jag mig inte det. Nu var det min ”tur” att ta över och ro skutan i land tills läggdags. Jag hade ju faktiskt fått ”mitt” i och med utbildningshelgen som jag deltar i en helg i månaden. Payback.
Matheo kom i samma veva hem arg som ett bi fäktandes med sina små armar. Han var sur över att återvända hem efter några timmar med Linda. Han var inte klar med vad de än höll på med.
Gnällandes drog han fram stekpanna och köttfärs med tacokrydda. Medan jag tillredde köttet tänkte jag att Matheo kunde lägga lite ”vildkatten” i väntan på maten. Det tyckte inte han.
Han välte med en ilsken rörelse ut hela spelet med minst 358 små kort över golvet. Suck. Jag bad honom att städa utan att röra en min medan jag såg i ögonvrån hur han omsorgsfullt plockade upp några kort och sedan smet ut från köket.
Han kom kvickt tillbaka med en toarulle och jag kopplade genast att de blöta som korten simmade i inte var vatten. Det var kiss. Urinsörja. I ren protest hade ungen pissat ner spelet. Varför skulle han gå med på någonting som han inte kände den minsta motivation inför?
Jag kände hur värmen steg och hur jag blev högröd i ansiktet. Först kom ilskan ”helvete”, Matheo kastade en förebrående blick på mig innan han diskret drog ut från köket och då kom förtvivlan. Jag kände mig så jävla kränkt och ledsen. Jag svalde gråten och började metodiskt att plocka upp korten innan jag insåg att det var kört. ”Fan”. Jag öste ner de pissiga, hala korten i förpackningen och tryckte bryskt ned det i soporna.
Min sambo kom utsläntrade till köket efter att jag barskt gastat åt honom att ta över ”kötthelvetet” på spisen.
Jag berättade sammanbitet vad som hänt och han deklarerade att Matheo förstör hela huset och frågande undrade hur länge vi skulle stå ut?
Jag kontrade med att detta var vår lott och hur livet såg hur. Jag höjde rösten:
”Släpp ut ungen och låt honom bli överkörd då!” (inte fan har de odugliga hantverkarna såklart lyckats få klart staketet enligt tidsplanen heller).
Alejandro skakade på huvudet och bad mig muttrande att ”dra åt helvete”.
Matheo lät oss veta att köttfärsen var ”fel” genom att gnällandet eskalerade och sköt i höjden.
Jag lämnade rummet utan en min. En timma kvar till läggning. Dags att räkna minutrarna tills jag skulle bli lämnad ifred. Min lilla son gick efter mig och tittade förbryllande på mig. ”mamma”.
”Ja, min älskling” svarade jag automatiskt och kände mig som skit. Världens jävla sämsta förälder. Så onödigt. Men urladdningen var oundviklig.
