Då var även snart denna dagen till ända. Är helt utslagen, blev lite senare än vanligt igår och såklart så har det gått i ett idag med.

Jag är så impad av Rosmarie och Emila, när vi har rast och är färdiga för dagen så fortsätter det att jobba. De kollar igenom allt som filmats under dagen. Vilket i praktiken betyder fem timmars film eftersom allting filmas.

Det är otroligt lärorikt att få se filmerna i efterhand. Både för att få feedback men också för att inte gå miste om de små men ack så viktiga detaljerna av vad som sker i rummet. Det kan tex handla om att bli varse och se skillnaden på vad en halv sekunds timing kan medföra. Det är som när jag var yngre och sysslade med simning, att man ”persade” en hundradel var det lika med lycka.

Imorse studsade den lille mannen in i lekrummet, han tittade frågande på oss och undrade vad i allsin dar vi väntade på. Adisa i teamet gick in till honom, varpå han stängde dörren om dem.

Förstår ni hur stort det är? Min lille kille som det kan ta år för att skapa relation till andra (vissa gör han det aldrig med) visar vart skåpet ska stå som om det vore det mest naturliga i världen! Åh vad jag älskar när han förvånar mig. Och vilket intryck tjejerna gjort på honom efter endast en dag.

Det har varit en mycket lyckad lekdag idag. Jag tycker om att se hur de i teamet kompletterar varandra. De är bra på olika saker, en är tex är en fena på att hantera utbrott och en annan på att utmana, den tredje på någonting annat osv. Det är så talande. Det är en omöjlighet att ensam är stark när det kommer till autism. Ett barn med autism har oändliga behov som jag inte tror att andra ens kan drömma om.

Att få det att fungera med autistiska barn handlar från a till o om timing och fingertopskänsla. Det är omöjligt att lyckas med det hela tiden men en  helt obeskrivlig känsla när man väl gör det. Idag bad Matheo mig om HJÄLP med ORD!  Det mesta blir klent i jämförelse med att få privilegiet att bli inbjuden att få dela barnets värld. Sitt älskade barns värld.

På förmiddagen lekte teamet med Matheo medan jag och Alejandro koncentrerade oss på andra uppgifter. Vi började med att gå igenom ett klipp på ett av Matheos utbrott (meltdown) och pratade om vilka känslor det väckte hos. Tänk vad olika vi föräldrar är. Vi fokuserade även på att lära oss tecken. Det har visat sig att Matheo är mycket mottaglig för TAKK (tecken som alternativ kompletterande kommunikation).

Så vad är då detta? TAKK är en metod för att stödja kommunikation. TAKK är inte detsamma som svenska teckenspråket, men bygger på dess tecken. Tecknen används tillsammans med tal, som stöd vid språkutveckling och på den nivå där barnet befinner sig. Det underlättar språkförståelse och lärande men är även en ersättning för talat språk. Fördelar med TAKK är att taltempot saktas ner eftersom det tar längre tid att teckna än att tala. Detta gör det lättare för individen att följa med i det som sägs.
Det är även lättare för individen att förstå det som sägs eftersom det är de meningsbärande orden som tecknas.
Tecken ger tre vägar till förståelse; det man hör, det man ser och det man känner. Det är även lättare att visa hur ett tecken görs än hur ett ord uttalas och det är lättare motoriskt att göra ett tecken med händerna än att säga ett ord med munnen.

Min lille kille tecknade redan på egen hand efter en dag i lekrummet! Det finns så mycket inom honom som han vill utrycka men där språket sätter stopp för det.

Tänk om tecken kan vara det som vi söker? Det som kommer att hjälpa honom att kunna göra sig förstådd?

Jag hoppas det så innerligt. Tänk om vi hade kunnat säga att kvällarna där han gråter sig hejdlöst till sömns innan han ska sova utan att kunna förmedla varför han är ledsen bara är ett minne blott…

Det går inte att i ord uttrycka vad det skulle betyda för mig. Eller främst  för honom och hans utveckling.

Alejandro visade sig vara grym på att teckna. Han vet knappt vad han heter min knäppe sambo men hans hjärna snappar upp tecken för glatta livet. Fantastiskt.

För mig faller det sig inte lika naturligt (vilket jag redan innan visste då jag gått kurser i TAKK). Skam den som ger sig, kanske kan vi komplettera varandra i alla fall?

Efter ”teckenmaratonet” fick vi måla upp hur vår vecka ser ut och hur fördelningen mellan oss är. Vi fick sedan X antal legobitar som symboliserade energi och vad de olika momenten ”kostar” oss energimässigt. Vi försökte laborera för att lösgöra klossar till Matheos behov. Det var inte helt lätt och vi hamnade i diskussion. Som jag nämnde igår, så var detta än snäppet närmare att benämnas som parterapi.

Vad jag tror att alla familjer har behov av detta. Särskilt att identifiera det som får oss att tanka energi och vinsterna i längden med att ”lösgöra” varandra.

Eftermiddagen bjöd även den på lek i stora lass. Jag och Alejandro fick uppgifter att fokusera på i lekrummet som att: ge beröm, (finns inga gränser på hur man kan berömma eller hur mycket) ställa mindre frågor eller tex att introducera karaktärer i leken.

Vi fick direktfeedback av en i teamet som närvarade i rummet under tiden.

Jag är så stolt över min lille rosiga kille som fixade hela dagens utmaningar galant. To be continued..

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.