Ibland är livet underbart. När man allra minst anar eller förväntar sig det så smyger sig den där varma, gemytliga känslan sig in i mellangärdet. Då och då vidgar den sig och fortsätter sin vandring ut i hela kroppen, där den för ett slag slår sig till ro.

Häromdagen var det en sådan dag. Vi åkte till simhallen och moment efter moment flöt på och gick som en dans.  Matheo är ett riktigt vattendjur, han trivs bättre i vattnet än på land. Den ungen kan bada hur länge som helst. Lillebror som tidigare visat stor respekt för vatten hängde på storebror, sin stora idol. Barnen åkte ruschkana, plaskade, hoppade från kanten och hamnade under vattnet om och om igen. Deras vackra ögon glittrade och blickarna sökte varandras. De LEKTE tillsammans.

För de allra flesta låter det säkert som en tämlingen normal aktivitet. För oss och för en del andra familjer är det ingen självklarhet med lek, samspel och tillhörighet mellan syskonen. Inte om autism är inblandat vill säga.

Jag önskade ända sedan Matheo föddes ett syskon till honom att dela uppväxten med. Han hade redan två syskon när han föddes men de är betydligt äldre än honom och i helt andra skeenden i livet.

Det har tagit lång tid att bearbeta att det istället blev lillebror, Milian som blev ”ensam”. Det har jag sörjt. Det skär fortfarande i hjärtat att se hur han söker Matheos uppmärksamhet dag efter dag. Men jag väljer att ha inställningen att Milian lär sig från början om allas lika värde, trots olika förutsättningar. Den lille är ihärdig och ger aldrig upp. Det är fascinerande att se hur innovativ han är, trots sin ringa ålder. Han hittar och utvecklar hela tiden sätt att nå sin bror som att spela apa, vilket jag tror att han kommer att ha stor användning för i livet.

Jag och barnens pappa satte oss på kanten och iakttog våra rosiga, leende, lekande barn i bassängen. Pappa kunde till och med lämna och gå på toaletten (!). Vi var i himmelriket, tiden stannade för ett ögonblick. De skötte sig själva och vi lutade oss tillbaka och njöt för fulla muggar. Vilken seger. Vilken känsla. Jag och min sambo tittade efter en stund frågande på varandra. ”Jaha, vad ska vi göra nu då?”.

 

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.