Jag har velat skriva ända sedan vi kom hem från USA men gång på gång fått bortprioritera det. Dygnet har verkligen för få timmar..Här hemma är det full rulle som vanligt. Jag har nu börjat få bukt på mina tankar och landat mentalt efter resan. Det känns nästan overkligt att vi för en månad sedan befann oss på andra sidan jordklotet tillsammans med andra Son-Rise föräldrar från hela världen. Det var en sådan intensiv vecka som var över knappt innan den hunnit börja. Men den har verkligen lämnat intryck, minst sagt..
När vi åkte till USA var vi mitt uppe i IBT (intensiv beteendeterapi) träningen. Jag var då väl medveten om att IBT och Son-Rise är två modeller som anses svåra att förena. Jag kommer ihåg att jag skeptiskt tänkte att ingenting är omöjligt och att det minsann återstår att se. Det tog hela 1,5 dag in i utbildningen innan jag (minsann) insåg osannolikheten att få ihop ekvationen IBT med Son-Rise. De strider emot varandras grundprinciper, varpå de inte är förenliga med varandra, hur man än vrider och vänder på det..
Varför det då? Jo, till att börja med ser IBT autism som en beteendestörning medan Son-Rise syn är att autism är en neurologisk utmaning, vilken ger barnen svårigheter att relatera och samspela med sin omgivning. De flesta av barnets sk ”beteendestörningar” härleder Son-Rise till dessa underskott.
Jag läste nyligen en mycket tänkvärd artikel skriven av en fd IBT-terapeut och fick mig en rejäl tankeställare efter att ända ha övervägt att inte skrota IBTn helt, säkert mycket pga Birgitta, vår fantastiska, kloka IBT-terapeut.
Författaren reflekterar i artikeln att det önskvärda beteendet compliance -följsamhet/foglighet som i IBTn eftersträvas troligtvis är det värsta övergreppet av dem alla.
Hon skriver att vi inte ska låta oss luras. Det hon talar om handlar inte om den forna IBTn, där den barbariske grundaren Ivar Lövås förespråkade elchocker som straff när barnen inte lydde utan hon syftar på dagens, lekfulla IBT som endast innehåller positiv förstärkning. Det hon talar om är ”IBTn vår barn bara älskar! Den IBTn där ungen skrattar hjärtligt, älskar sina godisbjörnar och Thomas – Tåget. Det spelar ingen roll! Vi pratar fortfarande om övergrepp…
Låt mig förklara, vad hon menar är att barnen genom IBT lär sig att deras kropp inte är deras egen och att de måste ”förtjäna” att få tillgång till sina egna tillhörigheter (som förstärkare använder man sig ofta av barnens favoritföremål). När sessionen är slut plockas dessa saker undan tills nästa session (för att inte förlora i värde). Hon argumenterar vidare att det inte råder några som helst tvivel om att barnet kan ha haft kul under träningen men att saken är den att en hel del övergrepp sker på en undermedveten nivå.
Det är inte ens säkert att barnet inser att det blir utsatt för övergrepp för att det är distraherat av godis eller ballonger. Lika lite som föräldern/terapeuten känner eller ser sig som gärningsman. Hennes poäng är att denna träning äger rum med en ständigt närvarande maktobalans, vilket barnets hjärna givetvis registrerar;
”Människor med mer makt än mig kan tvinga mig till vadsomhelst.”
”Ingen, inte ens mina föräldrar kommer att försvara mig.”
”Andra människor bestämmer över min kropp”
”Det är inte okej att säga nej eller protestera.”
”Om jag har det svårt kommer vuxna att ignorera mig istället för att hjälpa mig, de bryr sig inte.”
”Det är okej för andra att fysiskt flytta på mig för att göra saker som de vill att jag ska göra.”
”Mina föräldrar måste hata mig, de ger mig inte ens en rast”
”Jag är mitt beteende, jag har inget inneboende värde etc”
Jag tycker att resonemanget är tänkvärt. Ingenting är svart eller vitt. Men jag tycker att det är väldigt viktigt att fundera och ifrågasätta alla typer av behandlingsmetoder. Inga läkare, psykologer eller forskare sitter inne med sanningen. Den existerar inte, bara i sitt sammanhang. Samma sak är det med evidens, detta evigt tjatande av evidens. Evidens betyder beprövad med fördelaktiga resultat i sitt sammanhang, som i IBTn att barn visat sig bli mer följsamma.
Vi har själva tränat IBT i 1,5 år där vi utvecklat en hel del förmågor, särskilt kognitiva sådana. Många delar av den träningen upplevde jag att min son också älskade…
Hela vårt liv från att vi föds till att vi dör kretsar i mångt och mycket om hur vi bör handla, måsten och om att lära sig sådant som vi inte ser någon mening med. Förhoppningsvis upptäcker vi när vi blir äldre att den där samlingen mattetal vi tragglade med och slet vårt hår för att hajja senare i livet, visst visade sig användbara -eller också inte…
Jag tänker att IBT skulle kunna ses som en extrem form av ”vanlig” traditionell barnuppfostran med sina hot och mutor (förutom att neurotypiska barn inte tvingas jobba 40/timmar/veckan och belönas med godisbitar för lyckade försök de gör för att lära sig sådant som inte är naturligt för dem).
”Ät upp all mat på tallriken, annars får du inte se ditt favoritprogram.”
”Är du inte snäll åker vi hem från Liseberg”
”Du kan inte gå och lägga dig smutsig! nu bär jag in dig i duschen.”
”Otacksamma unge, sluta gnälla! Att du aldrig kan
vara nöjd med någonting du får.”
”Stanna på ditt rum tills du slutar skrika och gapa och kan kan bete dig som folk.”
”Skolan ringde hem och berättade om vad som hänt. Jag blir så besviken på dig.. att du alltid ska ställa till det”
Nä ni, så vill inte jag uppfostra mina barn, oavsett om de är autistiska eller inte.
Frågan är vart man kommer i livet genom att vara foglig och göra vad folk säger till en utan att blinka? Inte lär det då leda till respekt för det egna värdet, självständighet och kritiskt tänkande.
Vi vet inte än så mycket om hur det går för ”IBT-barnen” och hur de mår som vuxna. Det finns helt enkelt för få barn som hunnit komma dit. Vad vi däremot vet är att det är många unga vuxna inom autismspektrumet som det inte gått något vidare för. Mig veterligen är det inte deras funktionsvariation eller avsaknad av IBT som gjort att de gått ned sig i drogmissbruk och psykisk ohälsa.
Vad det handlar om är samhällets oförmåga att bemöta dem. Vilket resulterat i att deras självkänsla fått sig en ordentlig törn. Inte nödvändigtvis pga ondska utan genom okunskap.
Om man ses som en samling med brister som snarast bör åtgärdas och man ändå inte lyckas leva upp till andras förväntningar, oavsett vad man gör, då slutar man inte sällan att ens försöka. Man ger upp.
Jag älskar delen i Son-Rise som handlar om acceptans. Nu funderar ni säkert; vart man kommer i livet med acceptans? Rätt långt, faktiskt. Genom att acceptera att ens medmänniskor har olika egenskaper och förutsättningar och handla därefter bidrar i mina ögon till att världen blir en lite bättre plats.
Jaha, är jag en sådan där ”curling-förälder” som serverar mina barn livet på ett silverfat kanske? Ska inte dagens ouppfostrade ungar lära sig något vett eller etikett längre? Skylla på bokstavskombinationer! Bättre var det förr…
Stopp och belägg, såklart ska vi rusta våra barn. För att leva i vårt komplicerade samhälle behöver våra barn ha en hel del med sig i sina ryggsäckar. Det kan de få på olika sätt.
Om vi styr våra barn med järnhand och bankar in vett och etikett i pannan på dem så spelar det inte någon roll att de i praktiken besitter kunskap om vad som anses rätt och fel. De löper ändå en betydande risk att utvecklas till självcentrerade personer med knapphändiga egenskaper att kompromissa, som de i sin tur för över till nästa generation.
Om vi däremot är ödmjuka inför att vi, föräldrar inte sitter inne med alla svar och vägleder våra barn på livets krokiga stig med acceptans för deras egen person så tror jag att chansen avsevärt ökar att de tar med sig sunda värderingar och handlar därefter när de är dags att stå på egna ben. Autistisk eller inte.
Vi har sedan vi kom hem från USA börjat nosa på Son-Rise och dess principer, både i lekrummet och utanför. Son-Rise ses nämligen som en livsstil som finns med oss och påverkar vårt tänkande och handlande inom samtliga områden.
För mig är det en otrolig lättnad att släppa kravet att vara min sons motor. Han hoppar lyckligt in i lekrummet självmant och vi har hunnit spendera en hel del timmar därinne. Vi har kul och vi njuter av varandras sällskap. Han visar det med skratt och glädje. Helt plötsligt har min fina prins nästan ständigt närvarande allvarliga ansiktsuttryck ersatts med en serie uttryck jag inte hade en aning om att han hade.
Det är även en lättnad att det är han som styr och visar mig vägen, trots att det krävs en del fysisk uthållighet för att hålla jämna steg med honom;) Det är spännande att ge sig ut på okänd mark, jag ser redan resultat i form av att han då och då låter sig bjudas in till min värld när jag spinner vidare på hans. Vilken kombination!
