På bilden är jag tillsammans med Kate Wilde, som är en av våra lärare och har skrivit ”Autistic Logistic” som är en ”bibel” i vardagen för föräldrar till autistiska barn.

Det första Alejandro sa när vi kom till Option var faktiskt att stället såg ut som om det tillhörde en religiös sekt. Efter två dagar inte bara instämmer jag med att Option inte bara gör det till det yttre (bara korset som saknas) utan även till konceptet med lärarna som ”predikar” sitt budskap och får med sig åhörarna på ett såpass imponerande vis som i vilken frireligiös rörelse som helst.

Medlemmarna är från skilda delar av världen med olika bakgrund men delar erfarenheten våra barn givit oss. Observera att jag skriver våra barn. Våra barn, Options barn. Det är första gången någonsin som vi passar in med våra erfarenheter och värderingar. Det är en mäktig känsla att känna en sådan  samhörighet med dessa människor, som bara för två dagar sedan var helt okända.

Vet ni vad? Jag tillhör gärna en sekt, om den heter Son-Rise och autism är vår religion. Observera att jag inte med detta resonemang säger att Option är en sekt, det är endast en reflektion om vad vi upplevt dessa två dagar.

Det var precis vad jag behövde att åka hit. De senaste veckorna har min motivation med Matheos IBT-träning dalat. Det råder inga tvivel om att den varit till nytta. Den ungen saknar inte intelligens och reder ut de flesta kognitiva moment med en handvändning. Men det fungerar inte lika tillfredsställande med den språkliga delen. Vi tragglar och tragglar och tar ett steg framåt och två steg bakåt.

Son-Rise tror att nyckeln till inlärning är motivation och inte repetition. Vi har hållit på med det sistnämnda. Matheo har saknat motivationen till att prata med tanke på hur vi har bedrivit träningen. IBT är ingen gynnsam metod för att få den ungen att prata. Visst har han lärt sig en del, han upprepar tålmodigt vad jag ber honom om men inte mer än så och han tar inte med sig det utanför träningsrummet. Varför skulle han? Han lyckas oftast få sin vilja fram genom att vi känner honom utan och innan och vet vad han vill och funkar inte det är han en företagsam liten kille som fixar det själv. Ett tredje, effektivt alternativ är annars att gnälla eller skrika, då går det undan minsann.

Nä, nu ska träningsrummet göras om till ett ”playroom”. Bara det har en trevligare ton. Lek är vad vi behöver. Våra största utmaningar är leken och språket. Språket når vi genom leken, så det är alltså där vi bör börja. Att leka. Vad gör man då när man leker? Jo, man har kul och samlar samtidigt på sig livsviktig kunskap. Om man inte har kul när man leker, om man dag in och dag ut pliktskyldigt vill göra mamma nöjd och lite då och då hör ”kör tåget ett varv till” för att leken inte ska rinna ut i sanden, då har man inte kul eller motiverad. Då behöver man gå en annan väg. Det ska vi göra.

Idag har jag fått mer handfasta redskap än på mycket länge. Jag har b la ismat med en mamma från Katalonien och haft kul. En ism är det självstimulerande repetitiva, exkluderande och ritualistiska beteendet personer med autism uppvisar. Ismer kan vara allt från att upprepa ett ljudmantra, snurra runt till att tex konstruera en runda i vardagsrummet och ta sig fram på samma sätt om igen. Anledningen till ismandet handlar ofta om den över- eller understimulering man utsätts för genom det annorlunda sätt man upplever världen för att perceptionen skiljer sig från de neurotypiska.

Son-Rise ser det som att dessa beteenden har en mening och ett värde. De ska absolut inte förkastas eller stoppas, tvärtom bör vi ”joina” våra barn för att finna en samhörighet. Den är plattformen för vidare utveckling. Det känns så rätt! varför avbryta någonting som har ett värde för våra barn och inte skadar någon?

Jag tänker på Matheos älskade ”Oso”, som är han bästa vän och nalle för er som inte vet. Oso är en förutsägbar filur i min sons oförutsägbara värld. Han bjuder inte på en massa motsägelsefulla resonemang, hans ansiktsuttryck är alltid likadant, han dömer inte och säger aldrig emot. Vi har fått höra att Oso inte är bra för Matheo, att han hämmar hans utveckling och stänger ute omgivningen eftersom inget eller ingen går upp emot honom. Vi har gömt honom och kämpat en del med att skilja dem åt.  Jag har till och med önskat att det är lika bra att han inte hittas och försvinner för gott när jag för miljonte gången frenetiskt letat och letat när han varit på villovägar.

Jag har redan innan jag kom hit valt att inkludera Oso, (även fast jag gömmer honom ibland) vilket Matheo älskar. Han skiner upp så fort Oso ges uppmärksamhet och låter sig bjudas in till lek. Oso matas, (givetvis med sin egen tallrik, glas och bestick) han kastas fram och tillbaka som en boll, bäddas ned under täcket, tar medicin, klipper naglarna, får läppstift, you name it. Han medverkar till att att Matheo deltar i denna symbollek som definitivt är ett led i utvecklingen.

Matheo njuter, jag njuter. Det enda jag vill är att vara nära min son och dela hans upplevelser. Jag drömmer om att vi ligger tätt nedbäddade i hans mysiga krypin, loftsängen inredd som ett hus och småpratar om ditt och datt innan vi läser godnattsagan. Det viktigaste är inte att han lär sig matematik, det viktigaste är att han vet att jag älskar honom och alltid finns för honom…

Ser fram emot vad morgondagen har att bjuda på med Son-Rise sekten…

 

 

 

2 thoughts to “Son-Rise ”sekten”

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.