Här hemma har vi sjukstuga. Senaste veckorna har varit tunga av olika anledningar och båda barnen har varit mycket hemma från förskolan. Nu äntligen börjar vi se ljuset i tunneln. Hoppas att vi haft vår beskärda del av vinterns sjukdomar..

Idag var det dags för Matheos första besök på specialisttandvården. Jag har tjatat i över ett år på att vi ville komma dit, då det krävs en remiss. Innan det blev aktuellt krävdes det att Matheo skulle behöva balla ut helt.

Han har haft lite tandsten i underkäken sedan en tid tillbaka varpå vi träffat en tandhygienist på Folktandvården där han är listad. Det är uteslutet i dagsläget att ta bort tandstenen eftersom vi inte vill riskera att han får tandläkarskräck för all framtid.

Sist vi var där kom vi precis dit på klockslaget, vilket vi alltid siktar på inför alla läkarbesök för att slippa väntetider som inte är Matheos starkaste sida. Folktandvården är väl informerade om läget plus ett antal punkter som är viktiga att ha i åtanke när Matheo kommer på besök.

Vi får då veta att det kommer att dröja ”något” innan vi får komma in. När det gått mer än ”något ” berättar den käcka receptionisten att nu är det minsann bara fem minuter kvar. Det var fem minuter för mycket. Tåget har redan gått för länge sedan. Matheo är  vid det här laget rejält agiterad och löper amok inne i väntrummet.  På ett ögonblick lyckas han med ett illvrål välta monitorn som den gängliga, glasögonprydde datanörden är i full färd med att installera.

Jag fångar in Matheo för att undvika ytterligare utfall. Han protesterar genom att hugga tag i min axel. Jag sväljer smärtan, vilket jag vant mig vid och gapar till receptionisten ”skicka oss till specialisttandvården!” samtidigt som jag med en unge som minst sagt är mer vild än tam över axeln stegar ut från kliniken. Jag minns att jag tänker att den där datasnubben minsann ser ut som en fågelholk snarare än en nörd.

Idag kom vi faktiskt hela fem minuter innan utsatt klockslag, sist vi var på Barnmedicin märkte jag att det gick riktigt bra att köra lite intensiv beteendeterapi (IBT) i väntrummet. Sagt som gjort, fram med ”Stora Bondgårdsboken” och rikligt med förstärkare (en burk med små bitar av klippta kola-snören). Matheo pekar och ljudar nöjt ”tooo” (ko) ”en, tå, tee tool” i det hemtrevliga, lugna väntrummet. Det är nog första gången jag synat ett väntrum där någon tänkt till. Så skönt att slippa jaga två små kvicka ben i en inbjudande lång gång, utrustad med automatiska dörrar som lömskt hotar att preja ned en.

Precis när klockan slår två hör vi ”Matheo”.  Matheo tittar upp från boken och stoppar sista cola-snöret i munnen. Annat var det när en själv var liten och den medhavda plastpåsen med tandborsten och tandkrämen istället plockades upp för att fräscha till gaddarna innan dem skulle visas upp.

Till min förvåningen säger Matheo ”Hej” till både tandläkaren och sköterskan. Tandläkaren frågar om det blir bäst att genomföra undersökningen först och prata sedan. Jag instämmer leende och svarar att min son inte är mycket för att prata.

Tandläkaren säger vad han heter och ber Matheo att sätta sig i stolen och pekar på den. Sköterskan visar samtidigt bilder på vad som kommer att hända på en whiteboard bredvid. Jag behövde inte ens skriva ut bildstöd inför besöket, det kom tillsammans med kallelsen på posten!

Matheo sätter sig utan att protestera och gapar och säger ”aaahhhh” när han ombeds. Han låter tandläkaren räkna alla hans tänder med den lilla spegeln som han givetvis fått titta och känna på innan. Även ”Oso”, hans nalle och bästa vän får sig en titt i munnen till hans förtjusning.

Undersökningen avslutas med tandborstning, jag börjar och tandläkaren avslutar. Döm min förvåning när ungen mumsandes på en kokosboll självmant klart och tydligt som om det vore det naturligaste i världen säger ”Hejdå”.

Jag kan inte undgå att tänka hur det skulle sett ut men framförallt smakat om jag själv, fyra år gammal med munnen full av snuskigt bananlack slukat en kokosboll som belöning på vägen ut från ”käftis”. Otänkbart. Finns förresten ens bananlack fortfarande?

Tänk att förståelse och förberedelser kan göra så mycket! Matheos tandsten är mjuk och tämligen ofarlig och kommer inte att behövas åtgärdas. Trots det har han fått en behandlingsplan, där han regelbundet successivt i sin egen takt kommer att få vänja sig vid de olika momenten.

Skulle han behöva göra något större ingrepp finns det möjlighet till behandling med stöd av lustgas, lugnande medicinering och även narkos. Det känns tryggt. Vilket ovanligt besök! Jag svävar som på små moln ut till bilen..

På specialistkliniken för pedodonti hemsida går det att läsa: ”Vi erbjuder individ- och tidsanpassad behandling i lugn miljö med psykologiskt omhändertagande..” Det levde de upp till. Men frågan är om man verkligen ska behöva ha speciella behov för det?!

 

 

One thought to “Toppbetyg till specialisttandvården på Sahlgrenska”

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.