Här kommer en filmsnutt när vi började träna på känslor för drygt ett halvår sedan. Detta är ett exempel på fantastiskt samspel där Matheo är mer mån om min reaktion och samspelet i sig än själva resultatet.

Jag har i efterhand tänkt mycket på det där jag säger om ”felfri inlärning” när Alejandro (Matheos pappa) säger att Matheo skojar. Enligt inlärningspsykologi ska vi eftersträva felfri inlärning, jag har analyserat filmen med vår handledare men är tämligen kluven. Jag tror faktiskt att Alejandro har rätt, ungen driver med oss! Efter en del grubblande kom jag fram till att jag så klart vill att min son lär sig kognitivt det som andra barn gör men att det allra viktigaste för mig är att han får chansen att lära sig hur fantastiskt det är att dela upplevelser och att samspela med människor som vi tycker om.

I samma veva som känsloträningen startade bestämde jag mig för att ta steget och åka till USA och bekanta mig med ”Son-Rise”, förhållningssättet som bygger på kärlek och acceptans – att intressera sig för barnets värld innan man förväntar sig att det ska ta klivet ut till vår värld. Nu är det nedräkning, vi åker om sex veckor. Min innerliga önskan och dröm är att Matheo i framtiden ska se mig djupt in i ögonen och berätta för mig om hur han känner och upplever världen från sitt perspektiv. Och det är det bara han själv som kan göra. Med sina egna ord. Det är ingen omöjlighet, den som väntar på något gott..

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.