Igår var jag på ett seminarie anordnat av ett föräldranätverk till barn med ofrivillig skolfrånvaro mer känt som sk hemmasittare. I Göteborg beräknas det finnas runt 20 000 barn.

Kenth Hedevåg, en av de inbjudna föreläsarna inledde med att säga att han ogillar begreppet hemmasittare och att det istället bör vara elev med lång, ogiltig frånvaro. Jag håller med, jag har inte hört någon vuxen benämnas som hemmasittare när de gått in i väggen med sjukskrivning som följd.

För mig har hemmasittare en positiv klang, det låter som någonting som hör ihop med ”mysiga hemmakvällar”. Jag själv är gärna hemma så mycket jag kan och myser med levande ljus i harmoni när (om) barnen somnat. Jag kallas gärna för hemmasittare, för jag är hemma på frivillig basis när jag inte är på jobbet eller väljer att vara på någon annan plats. Barn- och ungdomar, vissa så unga att de knappt hunnit påbörja grundskolan borde inte kallas för hemmasittare.

Dessa elever är också hemma för att de gått in i väggen. Vi måste ställa oss frågan hur det ser ut från barnens ”utsiktstorn”. Att vara ofrivilligt hemma går inte att jämföra med att vara frivilligt hemma. Hade jag behövt gå till ett jobb och misslyckats varje dag för att det ställts för höga krav på mig hade jag med största sannolikhet också blivit hemma med en självkänsla körd i botten, trots att jag vill jobba. Vart skulle jag annars vara?

Om så hade varit fallet anser jag inte att omgivningen borde lägga så stor vikt huruvida jag minsann spelar bingolotto eller glor på Netflix från morgon till kväll. Likaså borde det inte heller tisslas och tasslas om vad det är barnen egentligen gör hemma. De är inte hemma för att de njuter av tillvaron och inte vill gå i skolan, trots att de råkar spela TV-spel hela nätterna. Spelets värld är i alla fall förutsägbar och ger barnet en känsla av sammanhang, vilket inte skolan lyckats något vidare med.

Vi måste vända på det. Dessa barn- och ungdomars hem saknar levande ljus och harmoni i metaforens bemärkelse. Enda anledningen till att de blir hemma är för att det är snäppet bättre att vistas i hemmet än att vara i en skola som inte är till för dem. Dessa elever är hemma för att lärare tycker att de prövat ”allt” och de smarta strategierna tagit slut. Det är överflödigt att pröva ”allt” det räcker att pröva det som kan tänkas fungera.

Inget barn önskar vara hemma dagarna i ända, inte deras föräldrar med största sannolikhet heller. Det är få saker som stressar föräldrar så mycket som när deras barn inte går i skolan. Det är även få föräldrar som själva i sin tur önskar bli ofrivilligt hemma för att de inte kan lämna sina barn ensamma.

Den trygga borgen har förvandlats till ett fängelse. Där sitter sjukskrivna föräldrar fast tillsammans med barn där det i många fall gått så långt att barnen inte längre vill leva.

Mikael Westerdahl, föreläsare och pappa till ett barn med asperger syndrom som ofrivilligt var hemma större delen av sin skoltid berättar att deras familj prövat både bra och dåliga strategier för satt få tillbaka hans pojk till skolan. Att bära en tolvåring till skolan som darrar som ett asplöv och kräks så fort de skymtar skolgården visade sig inte helt oväntat vara en dålig strategi. Det är ingen tillfällighet att en majoritet av de barn- och ungdomar som inte går i skolan har någon typ av neuropsykiatri, såsom autism- och/eller ADHD. Väldigt många befinner sig också i ”gränslandet”. De visar inte tillräckligt med symptom för att nå upp till de för närvarande gällande diagnoskriterierna. Nej, skolan det var inte ”falskt alarm”! De är fortfarande lika oförmögna som innan utredningen med samma svårigheter med de exekutiva funktionerna; att påbörja, genomföra och avsluta aktiviteter eller med bristande mentaliseringsförmåga; att sätta sig in i hur andra tänker. Listan kan göras lång. Svårigheterna dessa individer lever med varje dag är just de egenskaper skolan tar för givna och kräver av sina elever. Redan där blir det en krock mellan krav och förmåga.

Vad är då lösningen? Kunskap, kunskap och återigen kunskap om NPF. För att kunna kravanpassa skolan behövs det mer insättningar i relationsbanken än uttag. Sluta tjata om kunskapsmålen lärare! Det är lönlöst om det inte finns en bärande relation mellan er och era elever.

Det räcker inte att det finns små fantastiska öar av kunskap här och där. Det räcker inte med att en familj har turen att en pensionerad lärare tar deras barn under sina vingar eller att en pedagog meckar med sitt schema för att släppa in en elev tidigare i klassrummet på morgonen för att undvika kaos. En skola ska absolut INTE vara lika för alla. Det finns inga universella lösningar på strategier att få elever att nå kunskapsmålen och utvecklas till goda samhällsmedborgare. Alla elever är unika och kräver därför unika lösningar. Våga gå utanför ramen och lita på magkänslan.

När, vi NPF-familjer har turen att stöta på de professionella som är ”sådana som fattar” och samverkan mellan alla instanser vi har kontakt med fungerar, det är då våra barns självkänsla växer och utvecklingen skjuter i höjden.

Det var med blandade känslor som jag lämnade seminariet. Jag kände mig både upprymd och vemodig på en och samma gång. Upprymd av att dessa underbara föräldrar fortsätter kampen att nå ut till dem som kan förebygga att fler familjer går samma dystra öde till mötes som dem själva.

Vemodig för att jag insåg den dystra sanningen, att det gäller för oss föräldrar att alltid se till att hitta ”de som fattar” illa kvickt, no matter what. Ända från förskolestart till slutet av sista klass. Inte ens där tar det slut. Good enough parenting släng dig i väggen. Här finns det inget utrymme för missbedömningar. Det kostar för mycket och kan leda till att vi sjukskrivna hamnar i hemmets fängelse tillsammans med barn som inte längre vill leva.

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *